Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
na men tur hade han i alla fall; lyckligt kom han allt närmare
stranden.
— Sven är naturligtvis nu som alltid först, ropade kvinnorna
till hvarandra, och Annas ögon lyste af stolthet.
Ja, hennes Sven var den skickligaste och modigaste, och så
hade äfven hennes Emil varit.
Nu närmade sig den första undsättningsbåten åter land, helsad
af högljudda glädjerop. Alla trängde sig fram för att hjälpa de
räddade i land, Anna med af stolthet tindrande blick i spetsen.
De första passagerarne stego i land. Sven stod midt i den
vaggande båten och gjorde sig ali möda för att hindra den från att
kantra, under det menniskorna lemnade den lilla farkosten, dervid
gaf han äfven noga akt på, att ingen steg miste, utan att alla
lyckligt fingo fast mark under sina fötter.
Plötsligt skallade ett fasans skri på stranden. En väldig våg
hade bakifrån kastat sig öfver båten, vräkt den åt sidan, och —
Sven var försvunnen.
Alla hade sett den förfärliga olyckshändelsen, och i första
ögonblicket voro de liksom förlamade af skräck.
Med ett skri af den vansinnigaste förtviflan ville Anna kasta
sig i hafvet, liksom kunde hon frånrycka det samma dess offer, sin
älskade make, men några äldre personer höllo med våld den
olyckliga tillbaka.
— Barmhertige Grud, skrek den stackars kvinnan i sin
förtviflan och ångest, rädda honom, I karlar! Låt inte min Sven dö!
— Det går inte, snälla Anna, svarade med bekymrad min en
gammal man, under det de andre stodo der rådlösa och bestörta.
Det vore rent vansinne, om någon af oss kastade sig i och försökte
hjälpa Sven. När sjön är i sådant uppror som i kväll, då ger den
ej igen något offer, och vi få ej dumdristigt sätta något lif på spel.
Anna såg med förstoradt utseende på honom.
— Släpp mig! skrek hon i sin smärta. Jag vill försöka. Hafvet
måste ge mig igen honom; han är ju min.
Hjelten pà Cuba. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
