Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
— Anna, tänk på dina barn . ..
— Nej< nej! skrek den olyckliga, som om hon varit vansinnig.
Hafvet har redan en gång frånröfvat mig ali min lycka, en sådan
förlust till öfverlefver jag inte. Släpp mig, så att jag får följa min
Sven! Jag vill dö med honom.
Med nästan öfvermensküg styrka slet den unga kvinnan sig lös
och rusade i väg för att kasta sig i sjön.
Men just som hon tänkte utföra detta ödesdigra beslut, kände
hon sig omsluten af tvänne starka armar, och en hög röst tillropade
henne:
— Tillbaka! Vill du bli en sjelfmörderska? Stanna häri Jag
skall försöka rädda din Sven.
Innan Anna visste ordet af, hade främlingen, ty det var han,
som så plötsligt uppträdt på skådeplatsen, kastat sig hufvudstupa i
de brusande böljorna, och — var försvunnen.
Öfverväldigad af ångest och smärta, sjönk den beklagansvärda
kvinnan ned på sin?, knän, vred sina händer och stirrade ut på det
våta elementet.
Nu landade en andra båt. Men den helsades ej såsom den
första med högt jubel; Svens försvinnande hade liksom förlamat alla,
och en hemsk tystnad rådde på stranden.
Anna kunde icke ens bedja. Skallrande slogo hennes tänder af
ångest hårdt mot hvarandra, och hon skälfde som ett asplöf i hela
kroppen. Pinsamma sekunder förflöto, ty inte heller främlingen
syntes mera till. Hade sjön äfven behållit honom som byte?
Ett smärtsamt stönande undslapp den olyckliga kvinnans läppar,
och hon gömde rysande sitt ansigte i händerna.
— Jag kunde väl tro det, att någon olycka skulle inträffa,
mumlade hon. Det är ju i dag’ jämt fjorton år, sedan Emil för sista
gången skildes från mig, och förliden natt visade han sig för mig i
drömmen. — Barmhertige Grud, skrek hon derpå till och sträckte
armarne mot höjden, låt inte äfven min Sven dö; ty då har jag ju
ingen menniska på jorden, som beskyddar mig och mina stackars barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
