Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
ADERTONDE KAPITLET.
Fången.
Som svar på Ragnars direkt framstälda frågor fortfor den gamle
sjökaptenen att berätta:
— Vi befunno oss på en af de talrika små öar i Söderhafvet,
hvilkas invånare ännu äro vilda, fruktansvärda kannibaler.
Vi anade emellertid ej, när vi stego i land, hvilka farliga
grannar vi hade.
Sedan vi uppfyllt vår pligt mot Gud, töfvade det ej, innan vi
i det lyckliggörande medvetandet att å nyo åtminstone ha fast mark
under fötterna högt gåfvo luft åt vår glädje.
Vi tryckte hvarandras händer och lyckönskade hvarandra till
räddningen ur dödsfaran.
Visserligen blandade tanken på de kamrater, som fallit offer
för hafvet, också bittra malörtsdroppar i vår glädjebägare.
Hur mycket lyckligare skulle vi inte ha varit, om alla undgått
döden.
Men Guds outransakliga vilja var och är ju allas vår högsta lag.
Med tårade ögon bröto vi upp för att på något afstånd från
stranden på den med höga träd beväxta ön för natten söka oss en
för vinden skyddad hvilplats.
Försigtigheten bjöd oss att ej begifva oss allt för långt inåt land,
ty vi kunde ju ej veta, om inte ön var bebodd af infödingar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
