Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
521*
— Jag vill bara värma händerna en smula, kamrat. Jag hade
lagt mig ett stycke från elden, ty jag kunde aldrig tro, att det kunde
bli så kallt här, der det om dagen är så stekhett.
— Ja, ser ni, min vän, upplyste Dahlin med trovärdig min, ali
hetta har nu dragit sig ned i dalarne, och i följd deraf kännes luften
här uppe alldeles som vid Nordpolen.
— Bäste herr Dahlin, ni har alltid varit en klok och modig
man, säkerligen har ni också läst mycket, och derför antar jag, att
ni käoner till förhållandena här tämligen väl. Kan ni säga mig,
om det finns godt om ädelstenar här?
— Ädelstenar? upprepade Dahlin förvånad.
Han hemtade sig dock fort och tog på sig en djupsinnig, lärd
min, då han nu fortfor:
— Adelstenar finnas här nog. Man träffar sådana, dels i sanden,
dels i klipporna.
—■ Ja visst, det har jag läst om, instämde snickaren ifrigt. Men
finns det också sådana här i Amerika, eller hvar vi nu äro?
— Naturligtvis. I Amerika finns allt, svarade skämtaren.
— Nå, då ä’ det väl ej att undra på, att folk här bli rika i
en sådan hast, menade snickaren. Det är ju bara att ta upp en
så’n der dyrbar sten och stoppa den i fickan.
— Visserligen, medgaf Dahlin. Men, fortfor han, med ädelstenar
är det det märkvärdiga förhållandet, att man först måste hitta dem,
innan man kan stoppa dem i fickan. Men slumpar det så till, att
man hittar en sådan, då tar man förstås upp den, stoppar den i
fickan, reser hem till Sverige igen och är en rik och ansedd man.
Se’n kan man der bli ungefär hvad man vill/ till och med
riksdagsman. Till direktör är man sjelfskrifven.
Ek kastade nu en skygg blick bort mot klipporna, der han åter
igen märkte det fosforescerande skenet.
— Hvad ä’ det? frågade Dahlin förundrad och följde nyfiket
rikningen af hans blick.
— Jo, jag har upptäckt en synnerligen praktfull diamant,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
