Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522*
svarade snickaren, och jag inbjuder er härmed att gå i kompani med
mig, på de vilkor nämligen, att den första ädelsten, som vi finna,
just den, som jag nyss upptäckt, blir min, och att den andre, som
vi träffa på, vandrar i er ficka. Dessutom svär jag att ej för någon
menniska i verlden förråda var hemlighet. Jag ställer mig också
helt och hållet till ert förfogande och marscherar alltid fem steg före
er, ifall ni vill vara med om att företaga en promenad dit bort.
— Nu på natten? frågade Dahlin.
— Ja, naturligtvis måste vi passa på just nu. Adel stenar hittar
man bara, då det är mörkt. Följ med mig! Det ska’ inte bli er
skada, och ni ska’ aldrig behöfva ångra det, inte så länge ni lefver.
— Det tror jag mycket väl, skrattade Dahlin. Ty om något
vilddjur åte upp mig eller refve sönder min stofthydda, så att den
inte vidare kunde lappas ihop, så vore det nog omöjligt att sedan
kunna känna någon ånger. Men meddela mig i alla fall er
hemlighet!
— Ser ni inte, hur det lyser och blänker der borta mellan
klipporna? Sannerligen lyser den inte klarare och renare nu än förut.
Jag går dit och hemtar den, sedan är jag en välbergad man, som
hvarje sommar kan ligga vid badort och ...
— Ar ni galen? hviskade Dahlin till den ifrige snickaren. Det,
som lyser der borta, är snarare ögonen på något rofdjur, som smyger
omkring i klyftorna och lurar på rof, än en ädelsten. Ni påminner
mig lifligt om min gamla farmor, som mer än en natt försökte tända
ljuset på kattens ögon, hvilka hon tog för glödande kol.
Ek kände sig sårad och vände sig bort
— Jag har nu redan i en timmes tid gifvit akt på det der
skenet, och ni måste väl ändå medge, att jag förstår att skilja mellan
en ädelsten och ett öga, hvilken varelse detta senare än tillhör.
— Nå, så försök då er lycka, men lyd i alla fall mitt välmenta
råd och gör först ert testamente, ty lefvande kommer ni inte tillbaka.
Det kunde ju verkligen vara riskabelt nog att nattetid på egen
hand ge sig ut på en dylik upptäcktsfärd, det hade herr Hall nog-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
