Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
524*
man måste ha mod. Låt oss fortsätta åt det här hållet en
halftimme till, och vi skola säkerligen finna, hvad vi söka; en aning säger
mig det.
— Att söka ädelstenar med aningar, det är också ett sätt,
brummade Dahlin för sig sjelf. Men gerna för mig, vi kunna ju klättra
vidare, man håller sig dervid åtminstone varm, om man också inte
vinner något mera. Innan det dagas, äro vi i alla fall för länge
sedan tillbaka i lägret, och ingen skall märka, att vi varit borta.
Så fortsatte de sin vandring bland klippor och stenar och
kommo slutligen till en tämligen brant afsats. Det var emellertid ej
farligt att klättra nedför den samma, alldenstund den så klart
belystes af månen, som om det varit midt på ljusa dagen.
Sanrt befanno de sig i en dal med en synnerligen yppig
vegetation- Här växte manshögt gräs och skyhöga palmer.
Obekymrad om allt, som försiggick omkring honom, ty då och
då hörde man ett misstänkt buller i gräset, som om något uppskrämdt
villebråd tagit till flykten, marscherade Ek enligt öfverenskommelse
fem à sex steg framföre Dahlin!
Den senare började få respekt för snickaren och erkände inom
sig, att denne ej saknade mod.
Plötsligt hördes från den palmbevuxcia sluttningen ett förfärligt
vrålande.
Den nyss så modige snickaren blef så förskräckt, att ban
tappade bössan och mållös af fasa stirrade på Dahlin.
— Ja, nu ä’ fan lös, och nu stå vi der vackert, började
tusen-konstnären, ty äfven på honom satt hjärtat i halsgropen, .gräla på
sin följeslagare. Grå nu bara före, minst fem steg, så var vår
öfverenskommelse. Låt äta upp er först! Förmodligen är rofdjuret, hvad
det nu än är för ett, sedan mätt, eller oekså har det mist aptiten,
så att det låter mig oantastad draga mina färde.
— Så ni pratar! svarade Ek och lade sig raklång på marken.
Ni förolämpar mig, om ni misstänker, att jag är rädd, men det vore
naturligtvis ren galenskap att i en vildt främmande trakt, der vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
