Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•225
En dubbel rad af likkistor, den ena tätt bredvid den andra, och
i midten af det icke så synnerligen stora grafhvalfvet på en låg
katafalk en ensam kista, den sista, som blifvit bisatt.
Luneras blick gled spejande omkring i rummet.
Såsom förhållandena voro, måste man egentligen genast här
upptäcka en mensklig varelse.
Men besynnerligt nog syntes inte Eida till.
Kanske hon krupit ned mellan likkistorna. Det kunde inte
gerna förhålla sig på annat sätt.
Öfversten ryckte medlidsamt på axlarna och sade otåligt:
— Kom fram, min dufva! Inte hjälper det er, att ni här leker
kurra gömma.
Dof och hålig genljöd hans röst från väggarna.
Men eljes hördes intet svar, intet ljud. (
Lunera drog munnen till ett hånleende och började leta emellan
likkistorna.
Derunder försvann allt mera leendet från hans min och
lemnade i stället plats för ett uttryck af förvåning, ja, häpnad och
bestörtning.
Med en mustig ed stannade han nu åter vid utgångspunkten
för denna sin granskande verksamhet.
Eida var försvunnen.
Och likväl fanns det här nere ingen vrå, som kunde erbjuda en
råtta ett säkert gömställe.
Släta, nakna väggar, högt der uppe fönstren och bara en enda
utgång, och den dessutom besatt af de båda soldaterna.
Öfversten hade användt metod vid sitt sökande; det skulle ha
varit ren dumhet att upprepa detta letande.
Han såg sig här stå inför en olöslig gåta.
Med en förbannelse närmade han sig trappan.
Den tanken, att Eida inte alis flytt ner i grafhvalfvet, att han
låtit narra sig af en skugga eller af en lekande månstråle, när han
Hjelten på Cuba. 55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
