Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•248
För att förklara, huru härmed förhöll sig, måste vi gå några
timmar tillbaka i tidén.
Den stackars Eida hade, som vi veta, blifvit instängd i
mausoleet och hade ej varit i stånd att sjelf öppna järndörren till det samma.
Hvem hade då befriat henne?
Jo, räddning hade kommit från ett håll, hvarifrån hon väl allra
minst förmodat det.
Vid kyrkogårdsgrinden satt hvarje dag en gammal indiankvinna
hopkrupen, hvilken mot hvarje besökande utsträckte sin hand, stum
bedjande om en almosa.
Och man gaf henne, ty i tiggerskans stora ögon låg ett uttryck,
som hvem som helst kunde bli rädd för.
Lägger man härtill, att hennes ansigtsfärg var kopparröd, att
hon klfcdde sig en smula fantastiskt i de mest bjärta och lysande
färger och inte alis motsade ryktet, som tillskref henne förmågan
att med blotta blicken skada folk, så skall man finna det begripligt,
att den gamla tiggerskan ängsligt undveks af alla, och att hvar och
en fortast möjligt sökte friköpa sig från henne med en almosa.
Vanligtvis var Mirza redan tidigt om morgnarne på sin plats*
tålde ingen konkurrens, larfvade icke ogerna omkring bland
grafvarna, höll med kors och andra grafvårdar formliga dialoger, kände
noga till hvarje vrå och vinkel af kyrkogården och tycktes rent af
betrakta den som sin lustgård.
Äfven i dag linkade hon omkring bland kullarne och mumlade
som vanligt för sig sjelf:
— De ha det så lugnt, alla de, som ligga här. De kifvas och
strida inte vidare om platserna. De äro så nöjda och belåtna,
under det maskarne kalasa på dem. De känna ej till skilnaden
mellan indian och hvit och yfyas ej vidare öfver sin börd. De äro
allesamman döda, riktigt döda. Det är slut med ...
Mirza tystnade, stödde sig på käppen, böjde sin krokiga
öfver-kropp ännu längre framåt och lyssnade förvånad; hon tyckte sig
nämligen ha hört en klagande kvidan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
