- Project Runeberg -  Hjelten på Cuba / Senare delen /
456

(1898-1899) Author: Sten Ulfsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

-456

på sig, att hon bara desto förr skalle locka rofdjuret till det
ödesdigra, det förderfbringande språnget, om hon rörde sig.

Puman lät höra ett lätt fnysande ljud och kröp ännu mer ihop
samt visade tänderna.

Och nu en väldig sats, ett rått, sällsamt klingande skri och ett
doft, ilsket rytande.

Emellan rofdjuret och Eida hade skogsmenniskan dykt upp.

Antagligen hade Eidas följeslagare i sista ögonblicket märkt
faran och kastat sig emot vilddjuret, som han nu med sina tånglika
fingrar grep i strupen, under det den andra armen for upp och lät
klubban med hvinande fart susa ned på motståndaren.

Sedan kastade han ifrån sig vapnet och grep äfven med den
andra handén tag i det amerikanska lejonets hals.

För några sekunder syntes nu ingenting mer än ett moln af
upphvirfladt dam, hvari en formlös massa tycktes vältra och kasta
sig hit och dit.

Men sedan framträdde skogsmenniskans gestalt ur detta
dammoln och släpade det strypta odjuret fram till Eida, för hvars fötter
han nedlade det samma.

Den skrämda fången hade darrande rest; sig upp på svigtande
ben. Hon var nära att svimma och sökte trefvande ovilkorligen en
stödjepunkt.

Segraren lät höra ett af sina gurglande strupljud och satte ena
foten liksom triumferande på sin besegrade motståndares liflösa kropp.

Eida märkte nu, att han på axeln blifvit tillfogad ett sår,
hvarur ymnigt med blod flöt, och denna iakttagelse kom henne att
glömma den tillfälliga svagheten.

Med darrande hand tog hon fram sin näsduk och försökte
hämma blodflödet.

Den sårade lät det lugnt ske, i det han såg på henne med en
af sina så sällsamt sorgsna blickar.

Hon förband såret, så godt hon kunde, och fattade sedan hans
hand, som hon tacksamt tryckte.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:42:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hpcuba/2/0456.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free