Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-607
Martin och patern, men vi knnde icke fatta något beslut. Då
inträffade någonting oväntadt hemskt, som trängde oss in på
fullständigt nya banor.
Han tystnade, och baronen inföll då:
— Hvad inträffade då, min käre Dahlin? Var det negern,
hvilken Diego skickade ned till dig, som du fann så hemsk?
— En neger skrämmer mig inte vidare, dertill har jag haft
med för [många sådana att göra, svarade den tillfrågade. Men du
har ju sjelf sett skogsdjäfvulen?
— Hvad är det med den? frågade Ragnar hastigt.
— Jo, just af den fulingen fingo vi helt oförmodadt en
påhelsning, förklarade Dahlin. Jag brukar verkligen inte vara så
lättskrämd eller låta mig förbluffas, men den gången tappade jag
verkligen koncepterna. Långsamt och ljudlöst kom den der gräsjiga va
relsen emot mig. Jag tillstår öppet, att jag blef som förlamad och
kände mig urståndsatt att tänka en enda redig tanke eller göra bruk
af min bössa. På högst tio stegs afstånd från mig gjorde den
hemska skepnaden plötsligt halt. Han hade tydligen varsnat mig, stod
der cirka en minut alldeles orörlig, utstötte sedan ett hemskt ljud
och dök in i vassen. Dittills hade jag stått der som förstenad. Nu
ryckte jag upp mig och tänkte rusa efter den underlige kurren. Då
närmade sig den der utskickade negern. Då han märkte, att en
o-behörig intagit hans kamrats plats, höjde han sitt skjutvapen,
hvarför jag såg mig nödsakad att i en hast sända honom en kula.
Gre-nom denna bedrift återvann jag en smula mod, i ali synnerhet som
de båda vännerna nu anslöto sig till mig. Vi satte i väg efter den
der underliga varelsen, och vi skulle få återse den fortare, än vi
väntat oss. Midt i vassen uppdök han å nyo, men var nu icke
längre ensam.
Dahlin tystnade å nyo och såg mot marken.
Ragnar, som af lätt begripliga skäl lyssnat till denna berättelse
med feberaktig spänning:, lade nu sin darrande hand på vännens
arm och sade med hes, nästan oigenkänlig röst:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
