Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 228 —
som hofmarskalken, men som ändå fick emottaga
hans öfverfulla hjertas utgjutelser.
»Åh, hon är för charmant, den lilla frun! På
min ära, charmant! Det är en stil... en chic,
som... som... helt enkelt &... magnifik...
ma... 00... <Ok. 3
Den gamla naden tänkte visst icke på att
motsäga detta, men så snart hon började ett svagt:
»ja bevars, lilla fru von Linden ...» öfverföll henne
hofmarskalken genast: »åh, det är alldeles oöfver¬
träffligt, min nådiga!... jag försäkrar... på min
ära charmant... charmant på min ära ,..» Adéle
visste nog hvad hon gjorde, då hon bad sin man
att få bjuda hofmarskalken.
På det hela taget gick pjesen ovanligt bra.
Löjtnant Bernfelt var mycket rolig; han gjorde
icke längre några känslosamma eller passionerade
ansträngningar, utan spelade helt och hållet sig
sjelf, hvilket ofta nog var alldeles tillräckligt för
att narra till skratt.
Då ridån gick ned, efter en con amore ut¬
förd slutscen, belönades de spelande med entusi¬
astiska bifallsyttringar, och då de en stund der¬
efter, till en del omklädda, kommo ut i salongen,
öfverhopades de med komplimanger, tacksägelser
och utrop af beundran och förtjusning. Öfverstinnan
gjorde en högtidlig nigning för Caroline och upp¬
repade flere gånger med hög röst någonting om
»konstnjutning af första slag»; de tre fröknarna
von Linden undrade unisont om icke fru Ekestam
alls var rädd? — grefvinnan, som ännu kände
eee
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
