Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 262 —
Tårarne runno utför hennes kinder och hon
räckte honom händerna, men han tycktes ej
märka det.
»Reinhold... Reinhold,» mumlade hon med
qväfd röst och lade sin hand pa hans arm, »ska’
vi skiljas så här i bitterhet?»
»Bitterhet? Ack nej, jag känner hvarken vrede
eller bitterhet,» svarade han med ett leende, som
helt och hållet motsade hans ord, »jag inser att
du har rätt i att vi måste skiljas, då dina känslor
ä förändrade, och hvad har jag för rättighet att
anklaga dig, derför att du tröttnat på mig?»
»Nej, du misstar dig, jag har inte tröttnat...»
»Jo, Caroline, du har tröttnat,» upprepade
han hårdt och skarpt, »d’ä’ inte bara af pligtkänsla,
som du nu skiljes fran mig, utan d’é’ lika mycket,
ja mer, derför att du tröttnat på min kärlek.»
»Jag har inte tröttnat på dig, inte heller på
din kärlek,» svarade hon med djupt allvar, >»men
jag har tröttnat på att göra orätt. Det orätta, som
fans i min kärlek, har förlamat både den och mig
sjelf. Det fins qvinnor, som ha mod och kraft
att synda, att ta’ steget ut, att krossa sin mans
och sina barns hjertan för att nå sin egen lycka
— men det hade inte jag...»
»Jag ska’ säga dig något,» fortfor hon efter
några sekunders tystnad, och hennes ögon fingo
ett så obeskrifligt mildt och strålande uttryck, att
det dämpade hans bitterhet och kom honom att
känna något af den lugna, vemodiga ömhet, som
fylde henne, »vi skulle ha träffats för tolf år sedan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
