Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 264 —
Slutligen ryckte han till, sag sig omkring, lik¬
som vaknade han ur en förvirrande dröm, räckte
henne sin hand och upprepade mekaniskt sitt
farväl.
Men hon ville ej släppa honom; hon fattade
begge hans händer, höll dem fast och såg honom
in i ögonen med en ångestfullt bedjande blick. Då
stunden kom, att han för alltid skulle lemna henne,
kände hon ånyo sin kärlek vakna i dess forna
styrka. Tusen känslor och tankar strömmade öfver
henne; hon tyckte att hon ännu hade så mycket
att säga honom, bedja honom om . .. men hvad...
hvad?... Icke en mening, icke en fråga kunde
hon fasthålla, — inom henne gingo alla tankar
och känslor ihop till en enda, smärtsam förnim¬
melse af att det var sista gången hon såg honom
så här.
»Låt mig gå,» mumlade han och ryckte sig
lös ifrån henne.
» Nej, nej, inte ditåt,» ropade hon, då hon såg
att han vände sig mot skogen, »du får inte gå
genom skogen, der är så mörkt... så ensamt...
sa...
»Inte mérkare och ensammare in den väg du
tvingar mig att ga,» svarade han med ett bittert
leende.
»Reinhold... Reinhold!.. .»
Hon sprang fram till honom och kastade sig
snyftande i hans armar.
Han tryckte henne ett ögonblick intill sig, men
så sköt han häftigt bort henne, betraktade henne
RNAPEESecsh
aee
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
