Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Öfverstinnan sam i ett haf af drömlik sällhet.
Hon kände inom sig ett öfvermått af belåtenhet,
som tvang henne att ibland i ensamheten brista
ut i skratt, för att icke qväfvas. Äfven på tårar
hade hon under denna oförgätliga tid god tillgång,
och hon talade gerna med mödrar, hvilka ännu
besvärades af en eller flera giftasvuxna döttrar,
om att de icke visste hur lyckliga de voro, som
ännu fingo ha sina kära barn hemma.
Äfven Eleonor var mycket tillfreds med sitt
öde, ja det var icke fritt från att hon till och
med började svärma för sin fästman. Detta kan
visserligen förefalla otroligt, då man tänker på
grefvens figur och konversation, men Eleonor hade,
allt sedan hon fylt tjugofem ar, de mest utpreglade
anlag att förälska sig i den herre, som var sa god
och friade till henne.
Hvad Adéle beträffar roade henne denna för¬
lofning mycket. Visserligen tyckte hon ej om att
se öfverstinnans belåtna och triumferande miner,
men grefve Örneklou tillhörde en af Sveriges för¬
nämsta ätter, och hur det var, hade hon ingen¬
ting emot att blifva beslägtad med en dylik per¬
son. Dessutom var hela den rad af bjudningar,
hvartill förlofningen gaf anledning, ingalunda att
förakta.
Adéle hade mycket roligt på dessa bjudningar,
ty löjtnant Bernfelt var, såsom kamrat och vän till
grefven, nästan alltid bjuden, och öfverstinnan,
som i sin nuvarande blida sinnesstämning ej längre
ansåg sig behöfva skydda den unge mannen för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
