Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 314 —
undrade om hennes näsa och ögon voro mycket
röda af gråten. Slutligen böjde hon sig fram mot
grefven och bad honom med halfqväfd röst, att,
då Eleonor blefve hans, vara mycket rädd om
henne och ej låta henne företaga sådana lifsfarliga
ridturer.
Grefven, som fann sig mycket besvärad at
dessa moderliga omsorger, kunde icke svara annat
än med ett mummel, under det han inom sig
gjorde den mera sanna än ovanliga reflexionen,
att svärmödrar icke äro trefliga slägtingar.
I vagnen nästintill sutto de tre gamla frök¬
narna von Linden, de tre gracerna som Adéle
kallat dem, jemte deras lille protegé, som hade
nya, svarta handskar, i hvilkas opåträdda finger¬
spetsar han oupphörligt ryckte och bet. De tre
fröknarna gräto i kapp, hvaraf också följden blef
att de gräto nästan hela vägen. Ty så snart någon
af dem tänkte på att lugna sig och fick se att
de andra systrarna ännu gräto, ville hon icke vara
mindre känslig än de, och så började hon gråta
på nytt. Och i sitt hjertas godhet framsnyftade
de oupphörligt erinringar om hur god och iilsklig
Adéle varit, — särskildt om de mindes hur god
hon varit mot dem? Adéle hade nämligen en gång
i ett anfall af ädelmod bjudit de tre fröknarna på
teatern, och detta glömde de ’ tacksamma varel¬
serna aldrig.
Caroline och fröken Stjerne sutto i samma
vagn; den förstnämnde hvarken talade eller grät,
blek och tyst satt hon tillbakalutad i vagnshörnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
