Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 316 —
hemmet, der ju anda, i trots af alla moderna re
volutioner, qvinnan har sin rätta verkningskretis.
På några af åhörarne gjorde detta tal djujpt
intryck. De försökte, med tillhjelp af en liflig och
menniskovänlig fantasi, att framleta några erinrim¬
gar om Adéles tysta och ädla verksamhet, och
ehuru dessa erinringar voro af en drömlikt orediig
beskaffenhet, hade de likväl förmåga att uppskalka
och framlocka tårar öfver den i förtid bortgångma
unga qvinnan.
Då kistan var sänkt i jorden, gingo alla de
närvarande, en och en, upp på kullen och nedkastadle
i grafven de blommor, som de för detta ändsa¬
mal medhaft. Derefter togo dédgriifvarne sima
spadar och började sitt arbete. Tung och qviif¬
vande föll jorden på den svällande blomsterbädden
dernere. Rundt omkring stodo menniskorna tystia
och orérliga, nagra foljde tankfullt spadarnes rérel¬
ser, andra blickade upp mot himmelen, lyssnam- .
de pa foglarnes qvitter och ténkande pa det dystra,
högtidligt tjusande i detta vårens skimmer öfver
död och förgängelse.
Då grafven var igenskottad, gick von Lindem
ditupp, åtföljd af Anni och Louise. De stackars
små barnen voro alltför gripna af undran och in¬
tresse, för att kunna känna någon sorg. De stirradie
än på fadern, som stod med hatten för ansigtett,
än på jordkullen, som gömde den vackra, strålande
modern.
Derefter kommo slägtingar och vänner fram
till enklingen och uttryckte för sista gången sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
