Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
at SE
deltagande med handtryckningar, tarar och nagra
tröstande ord. Sedan uppsökte de sina vagnar
och foro hem, hvar och en till sitt.
Och nu var Adéle ensam. Mörk och öfver¬
gifven låg grafven, som en svart fläck på det
gröna omkring...
Men hvar var löjtnant Bernfelt? — hvarför
hade han icke följt till grafven henne, i hvilkens
sällskap han tillbragt så många glada stunder?
Ack, han hade nog gerna velat det, men han hade
icke tid dertill. Visserligen kände han sig i dag
mycket vemodig och på det bestämdaste öfvertygad
om rigtigheten af Predikarens åsigt om mennisko- .
lifvet, hvarför begrafningar i allmänhet just nu
föreföllo honom särdeles lockande, men hans för¬
lofning med fröken Evers var nyligen eklaterad,
och han hade således icke rättighet att öfverlemna
sig åt sådana dystra tankar. Han framkastade till
sin fästmö ett förslag att gå på fru von Lindens
begrafning, men fästmön, som hyste en förakt¬
full svartsjuka mot Adéle, hade redan bestält vagn
för att fara kring Djurgården och ville nu ha
Bernfelt med sig. Löjtnanten gjorde invändningar,
men då blef hans fästmö så ond, att hela hennes
ansigte blef mörkrödt. Detta förskönade henne
icke, och den stackars löjtnanten fick sitt svårmod
kryddadt med en tillsats af förtret och otålighet.
Och de hvita rosorna, som han lofvat att lägga
pa Adéles graf, dem glémde han alldeles bort,
— han hade fått så mycket, mycket annat att
tänka på.
a
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
