Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl den tolftes första regeringsår, af F. F. Carlson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konungen fortfor att allvarligt egna sig åt ärendena. Han
kunde en stor del af dagen stänga sig inne med Piper; man
sade om honom, att han ville göra allting sjelf, och att han
arbetade ut sig. Rådets sammanträden för justitieärenden
bevistade han ganska ofta ocli deltog samvetsgrant i de der
förekommande målens behandling.
En egendomlig motsats visade sig hos honom emellan detta
allvarliga trägna arbete och det ännu mycket ungdomliga, nästan
barnsliga väsen, hvilket ofta tog ut sin rätt. Det kunde roa
honom, mellan jagterna på varg ocli björn, att skjuta till måls
inne i sina rum, att kasta ut en eller annan möbel genom
fenstret o. s. v.
Men det var tillika som om han känt med sig, att han var
för ung och gerna velat vara äldre. Han önskade sig att hafva
en mörkare hv, att få kopporna ocli bli koppärrig. Lika glad
och uppsluppen och fallen för allehanda puts, som han kunde
vara, när han befann sig på egen hand, lika allvarlig och sträng
föreföll han, när han talade om stats saker eller s am m an träffa d e
med någon af rådsherrarne. Ingen af dem beträdde hans rum
utan särskild tillåtelse; in funno de sig der, så iakttogo de, som
ofta med Carl den elfte fört ett fritt språk, tystnad, tills de
tilltalades, och en vördnadsfull hållning. Man anmärkte, att en
stor förändring försiggått med konungen i det hänseendet, att
han, som under förmyndareregeringen talade ofta och gerna i
rådssammankomsterna, nu blifvit så tyst och sluten. Han hörde
allt, men svarade sällan. Det var som rufvade lian i tysthet
på stora tankar. Genom detta otillgängliga väsen gjorde han
sig föga omtyckt. Hofvet föreföll ock nästan ännu mera ensligt
och dystert än i lians faders tid.
Så mycket var säkert: sin magt ville han icke gifva bort.
Mycket af det underliga i hans väsen liade sin rot i uppstigande
misstankar att man ville styra honom. Deri liknade han
fullständigt Carl den elfte, att han ville sjelf styra.
Ett drag, som lian ock hade gemensamt med sin fader, var
böjelsen för snabba och ensamma resor. Han kunde gifva sig
ut midt i vinternatten, åtföljd af några få personer och göra en
snabbresa till Kungsör, blott för att, der tillbringa några få
dagar. En gång företog han, medan marken ännu var betäckt af
snö och is, en ridt på några ocli tjugu mil, dem han ville
tillryggalägga på tolf timmar. Snart hade han lemnat sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
