Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Sveriges Historia från äldsta tid till våra dagar. 1. Sveriges hednatid samt medeltid, förra skedet af O. Montelius, anm. af Nils Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIII
ÖFVERSIGTER OCH GRANSKNINGAR.
vit resta till minne af krigare i västerväg. En full motsvarighet
hafva dock dessa senare i den särskilda och ganska betydande grupp
af östervägsstenar, som handlar om den grekiske kejsarens lifgarde
eller väringarne i Konstantinopel. Här nytjas ock ett fullt
analogt uttryckssätt: »han satt i Grekland)) eller »vardt död» eller »föll
i Grekland», och här finna vi ock uttrycket »Grekfari» i full
motsvarighet till runstenarnes »Englandsfari».
Författaren har synbarligen känt svagheten af de grunder, på
hvilka vi här lagt grannfolkens historia in under våra råmärken,
och han söker derför en ny grund: »att innebyggarne i det nuvarande
Sverige tagit verksam del i de vigtiga bedrifterna i vestra Europa
är emellertid en sanning, som blifvit allt för litet beaktad. Det
då norska Bohuslän och de till Danmark hörande skånska
landskapen hafva nämligen utsändt många af de vikingar, som gjorde
nordmannanamnet så fruktadt hos de på Nordsjöns kuster boende folken».
Men ehuru det icke kan falla någon in att bestrida detta faktum,
så är dock detta nya skäl sämre än något af de gamla. Ty finge
den grunden gälla, skulle man ju ock berätta Danmarks och
Norges öfriga historia, då det är utom hvarje tvifvel, att skåningar och
bohusländingar äfven i den haft en betydande andel.
Utrymmet medgifver icke att här ingå i någon närmare
granskning af arbetets detaljer. Endast några få frågor vill jag korteligen
beröra, där författarens uppgifter kunna tåla vid att jämkas eller
rättas.
Här likasom i flere andra af sina arbeten upptager författaren
frågan om hällristningarnas ålder och söker bevisa, att den stora
mängden af dessa »måste vara äldre än järnålderns början i vårt
land». Hvad som tyckes mig framgå som ett ovederläggligt resultat
af forskningarne rörande dessa bärgtaflor är, att de hvarken tillhöra
stenåldern eller en fullt utvecklad järnålder, men häraf följer icke,
att de just skulle tillhöra bronsåldern. Snarare finnes det mycket,
■.som tyder på, att de just förskrifva sig från öfvergångsskedet från
bronsålder till järnålder eller, närmare bestämdt, de århundraden,
under hvilka nordboarne lärde sig känna järnet, men ännu icke
inhemtat runornas konst. Då författaren själf (sid. 175) antager, att
runorna först blefvo kända, »sedan järnet i flere inansåldrar, troligen
ett par århundraden, varit i bruk här», så synes »frånvaron af runor å
hällristningarna» (sid. 158) icke skäligen kunna anföras som bevis
för, att de böra till bronsåldern hänföras. Snarare kunde man fråga,
om ett folk, hos hvilket det historiska sinnet en gång blifvit väckt och
som sökt genom dylika ristningar bevara sina egna och sina förfäders
bedrifter, skulle dermed hafva upphört just på den tid, då de fingo
kännedom om en metall, som betydligt underlättade, ja enligt flere
forskares antagande först möjliggjorde dessa minnestaflors utförande?
Så Holmberg, Worsaae och Soldi. Däremot är det lätt förklarligt,
hvarför hällristningarne upphörde, så snart runornas bruk blef bekant och
som dessa från början voro ämnade att ristas i trä och utan
tvifvel hufvudsakligen så användes, kan detta förklara hvarför ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
