Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Berättelser ur frih. Carl Otto Palmstiernas lefnad af Carl Fredrik Palmstierna och Skildringar ur det offentliga lifvet af O. Im. Fåhreus, anm. af R. M. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXXVIII
ÖFVERSIGTER OCH GRANSKNINGAR.
Riksdagen sammanträdde i Januari 1840. Friherre Carl Otto
Palmstierna nämndes till Landtmarskalk. Ärkebiskopen C. F. af
Wingård var Presteståndets sjelfskrifne talman. Regeringen
beräknade att såsom tillförene understödjas af de två främre stånden.
Deremot lemnade erfarenheten från föregående riksdag intet rum för
förhoppning att flertalet af Borgare- och Bondeståndens ledamöter
skulle visa sig regeringsvänligt. Desto angelägnare var att under
sådana omständigheter finna lämpliga talmän för dessa stånd. Det
lyckades först efter många och bekymmersamma underhandlingar att
någorlunda vinna detta mål. Handelsborgmästaren i Stockholm Gustaf
Holm blef Borgareståndets talman och Anders Eriksson från
Carl-skoga mottog talmansbefattningen i Bondeståndet. Sekreterarens
befattning i sistnämnde stånd hade af gammalt ansetts vida mer
maktpåliggande än talmannens. Den utnämning af sekreterare, som
nu på Grefve Rosenblads förslag egde rum, hade inga gynsamma
följder. Den utsedde sekreteraren, Protokollssekreteraren Heurlin
var, ehuru eljest skicklig, icke lämplig för den platsen. Också stötte
han sig snart med ståndet och begärde sjelf sitt afsked. Han
efterträddes af Lagmannen C. G. Cassel, en lugn och allvarlig man utan
åtrå efter politiskt inflytande. Den gamla konsten att efter behag
leda Bondeståndet var förlorad och kunde ej vidare komma till
heders. Riksdagens blifvande skaplynne gaf sig tillkänna redan innan
det egentliga riksdagsarbetet kommit i gång. Den s. k. koalitionen
hade just vid riksdagens början en glänsande framgång, enär den
segrade vid bänkmans- och elektorsvalen hos Ridderskapet och Adeln
och derigenom bestämde utskottstillsättningen i detta stånd.
Oppositionens öfvervigt hos Borgare och Bönder var alldeles afgjord. Då
i följd deraf de vigtigaste utskotten — Konstitutions- och
Stats-ut-skotten, det förstnämnda under Grefve Ankarsvärds ordförandeskap
— komme att arbeta i en mot regeringen fiendtlig rigtning, insågo
äfven de flesta af konungens rådgifvare att regeringen förlorat
marken ocb de skyndade den ene efter den andra att anmäla sig vara
benägna att afgå för att ej trotsa den storm, som nu ej mera kunde,
afvändas. Äfven konungen sjelf blef öfvertygad att någon förändring
i rådgifvarepersonalen borde göras dels för att i någon mån gå
allmänna tänkesättet till mötes dels för att erhålla några rådgifvare
med större förmåga än de gamla att verka på riksdagens ledamöter.
Konseljens främste man Justitiestatsministern Grefve Rosenblad
var ej bland dem, som ville undfly stormen. Han egde, såsom Hr
Fåhraeus träffande anmärker, »vid nära 82 års ålder och efter nära
ett halft århundrades deltagande i regeringsärendena, de giltigaste
anspråk att komma i ro. Sjelf fann han dock icke hvilan vara ett
behof, men konungen önskade att rädda honom från skymfen af ett
flertal svarta kulor, som sades med visshet vara honom af
opinionsnämnden tillämnadt, och till konungens önskningar lyssnade han
gerna». Den 6 Februari erhöll han på begäran afsked. Det var
mödosamt nog att få de lediga och ledigblifvande platserna vid
konungens rådsbord väl besatta. Det skedde också ej i ett sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
