Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Om det botniska handelstvånget, 3–4, af Oskar Fyhrvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 OM DET BOTNISKA HANDELSTVÅNGET.
137
ningar, hvilka inskränkningar trots upprepade ansökningar om
deras upphäfvande det sedermera städse ansetts nödvändigt att
bibehålla, framhölls särskildt, att nuvarande regering 1747
afslagit en ansökan om en stapelstad i Österbotten och 1752 på
en dylik ansökan af allmogen förklarat sig vilja framdeles
deröfver yttra sig. Då sålunda frågan dels blifvit afslagen, dels
berodde på Kungl. Maj:ts vidare besked, kunde borgarståndet
icke förstå, huru den nu kunnat hos ständerna icke blott
upptagas, utan äfven på blotta föregifvanden utan iakttagande af
vederbörliga formaliteter och särskildt utan att borgarståndet
haft tillfälle att deröfver yttra sig, bifallas. Och fann
borgarståndet detta så mycket mer sällsamt, som ansökan stred direkte
mot hela den bestående ordningen, sådan den var uttryckt i
åtskilliga städers privilegier, allmänna stadgar och framför allt i
1617 års handelsordinantia, hvilken i hithörande frågor alltid
betraktats som en grundstadga, hvarefter allt annat bort lämpas.
Den anledning eller åtminstone rättighet till beslutet, som
kunde tyckas innehållas i regeringsformens § 51, vederlade
borgarståndet genom § 45 i resolutionen af 1723, deri det lofvades,
att städernas privilegier icke till »grund och varelse» skulle
ändras. Finge nämligen de botniska uppstäderna stapelrätt, så
vore derigenom andra stapelstäders privilegier väsentligen
rubbade och sålunda ofvannämde § 45 kränkt. Och emedan vidare
städernas privilegier också voro borgarståndets privilegier, så
strede det tagna beslutet äfven emot den försäkran om sina
privilegiers orubbade bibehållande, som ständerna i
riksdagsordningens § 17 gifvit hvarandra. Och, tillägger ståndet varnande,
blifva privilegier, som ständer så heligt lofvat hvarandra att
skydda, icke säkrare än att de få af någon påtalas, klagomålen
immediate upptagas och afgöras, innan vederbörande och i
synnerhet det ståndet, frågan gäller, fått yttra sig, då måste
säkerheten och rättvisan stanna i oriktighet, den ena länken efter den
andra i enighetskedjan brytas. Derför fordrade sjelfva
nödvändigheten, att man icke finge draga någons väl fångna rätt under
fråga, utan att hvar och en måtte få trygga sig vid lag och
privilegier samt i sådane mål, der tvist kunde ega rum, vid en
lagligen utstakad rätte gån gsor dni n g.
Den verkan, borgarståndet af sett med allt detta, uteblef
dock fullständigt, leke ett enda stånd gaf något svar på
skrifvelsen, och adeln fattade till och meel efter densamma sitt ofvan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
