Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Konung Magnus Eriksson och Skåne, 4, af Hans Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
E. HILDEBRAND. 38
ken strid dock framkallade de vigtigaste följderna derigenom*
att den- utländska politiken blandade sig med den inländska å
hvart af stridens stadier. Det är historien derom som det ännu
återstår för oss att uppmärksamma, ty dermed få vi tillfälle att
undersöka, huru det dyrt köpta Skåne åter gick för Sverige
förloradt.
Erik Magnussons handlingar svarade ingalunda alltid mot
hans ord. Han, som i sin första proklamation så svårt klagade
öfver landets söndring genom de förläningar, som blifvit
lemnade-hertig Bengt, hvilken åtminstone var en svensk man,
åstadkom sjelf en ännu mera djupgående söndring genom att höja
upprorets fana. För att häfda den ställning, hvilken han utan
fog hade tillvällat sig, drog han på sin sida eller, sannolikt
rättare, drogo de, som voro upprorets egentlige upphofsmän, på
hans sida den ombytliga hertig Albrekt, som år 1350 i
hemlighet hade lofvat konung Valdemar att spela Skåne i hans händer
och som derefter år 1354 hade till konung Magnus trädt i
förhållande af vasall. Den för Sveriges enhet ifrande Erik gaf,
så snart ban, genom hertig Albrekts hjelp, fatt Varberg i sina
händer, icke allenast sin bundsförvandt sjelf som lön tolfårig
besittningsrätt till Skanör och Falsterbo, vigtiga i synnerhet genom
det fiske, som de tyska städerna drefvo i deras närhet, utan
lemnade ock åt sina kusiner Henrik och Albrekt (sedermera
svensk konung) södra Halland jemte de två intill liggande skånska
häraden såsom ärftligt hertigdöme — det var vida mera än
konung Magnus hade gjort och vida betänkligare, eftersom
länsinne-hafvarne i detta fall voro utländingar. I förläningsbrefvet
uppräknas som sigillvittnen 30 rikets råd, bland dem de två
erkebisko-parne och alla biskoparne. Man har från denna omständighet
dragit slutsatser rörande mängden och betydelsen af Eriks
anhängare; ovisst torde dock vara, huruvida traktatens uppgifna
sigillvittnen verkligen varit förklarade anhängare af Erik.
Åtminstone var det för honom svårt att få vid urkunden fästa de
sigill, som i densamma omtalas. Antagligen på grund af
påminnelser från Meklenburg måste Erik i maj 1357 förbinda sig
och sitt råd att före den 6 oktober aflemna brefvet vederbörligen
besegladt. Öfverlemnandet har ock egt rum, ty urkunden
förvaras i Schwerins Arkiv. Af de 30 stormannasigill, soin skulle vara
vidhängda, saknas i närvarande stund elfva; huruvida de alla
någonsin funnits der, är det för mig omöjligt att säga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
