Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Bidrag till historien om Sigismunds förhållande till det Habsburgska huset 1589—1604 af H. Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGISMUNDS FÖRHÅLLANDE TILL DET HABSBURGSKA HUSET. . 257
Erkehertig Maximilian lät, sommaren 1590, meddela tsaren,
att kejsarens fördrag med Sigismund vore ingånget emot hans
egen vilja, och att han derför ville hämnas på polackarne för
den smälek han lidit, hvarför han anhöll om penningehjelp af
tsaren. Senare under loppet af samma år skickade han, troligen
i samma ärende, till Ryssland sin agent Erik Lassota von
Steblau, men denne föll vid Narva i svenskarnes händer, fördes
öfver till Sverige och behandlades temligen strängt af hertig
Karl. Först 1593 frigafs han på kejsarens förbön 1). Ryssarne
synas icke hafva varit mycket benägne för vidare
penningeuppoffringar; 1591 har Godunov klagat öfver kejsarens
underhandlingar med sultanen om stillestånd, med konungen af
»Lita-ven» om evig fred och svågerlag. Johan III har dock
fortfarande sväfvat i stor oro för kejsarens stämplingar med
moskoviten. I ett bref till Sigismund (den 27 Januari 1591) säger
han sig hafva erfarit, »att de österrikiske beflita sig uti alla
måtto om vår och vårt kongerikes skada och förderf, och veie
än ytterligare göra förbund med ryssen emot oss, såsom de här
fångne äro det bekänt hafva. Desslikes är oss ock
tillkänna-gifvet, att det blifver handlat om giftermål emellan en af det
österrikiske huset och storfurstens uti Ryssland broder, som ogift
är. Så äro ock nyligen sändebud dragne genom Norge och akta
sig till Danmark, att förnya förbundet, som dem emellan
tillförene varit hafver, kanske ock sedan vidare till kejsaren och
andre potentater»2). Om man undantager erkehertig
Maximilians af kejsaren näppeligen godkända beskickningar, torde dock
dessa farhågor egentligen hafva hemtat näring af konung Johans
egen uppskrämda inbillning och böjelse att fästa tro till
hvarjehanda lösa kunskaparrapporter.
Under loppet af de följande åren taga händelserna en mera
vidtutseende vändning. Påfvetronen bestiges i Januari år 1592
af Clemens VIII, samme kardinal Aldobrandini, hvilken trenne
år förut genom sin bemedling så väsentligen bidragit till
erkehertig Maximilians befrielse ur den polska fångenskapen. Han
var en vän till det habsburgska huset (till honom hade äfven,
såsom ofvan nämndes, Maximilian sedermera, ehuru förgäfves,
1) Jfr. Tagebuch, des E. Lassota von Steblau, Halle 1866; R. Bergström,
Svenska bilder, sid. 1 ff. Enligt en anteckning (ur det förlorade utrikes
regi-straturet) i Titul.Reg’ 1522—1592, bar Joban III i Febr. 1591 skrifvit till
kejsar Rudolf »om sex män, som föregifva vara sände af kejsaren till rvssen».
2) R. Reg. 1591, fol. 29.
Hist. Tidskrift, 1883. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
