Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Bidrag till historien om Sigismunds förhållande till det Habsburgska huset 1589—1604 af H. Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
II. HJÄRNE.
vädjat), genom sin föregående verksamhet invigd i de polska
förhållandena, full af nit för den katolska kyrkans utbredning
emot de otrogne och de schismatiske i östern. Under hans
auspicier arbetas sedan 1593, då turkarne begynna ett
förhärjande krig emot kejsarens ungerska länder, på bildandet af en
stor liga emot kristenhetens arffiende. Kejsaren måste vara det
naturliga hufvudet för ett dylikt förbund, som, i fall det kunde
komma till stånd, skulle lyfta det österrikiska huset till ny
makt. Men det var ingen lätt sak att till inbördes samverkan
förena de många stridiga element, som fordrades för denna
kombination. Den polska adeln hade visserligen under Stefan
Ba-tory, som hvälfde liknande korstågsplaner i sitt ärelystna sinne,
visat sig tillgänglig för den jesuitiska propagandan och de
glödande uppmaningarna från den påfliga stolen. Men dess
mäktige ledare och arftagaren till Stefans politik, Johan Zamojski,
tänkte sig en fortsättning af de krigiska äfventyr en endast
under det vilkor, att den förnämsta rollen förbehölles republiken.
Till det habsburgska huset hyste han och hans medbröder
ständig misstro, och för att sprida ärans glans kring en konung,
som gick i dess ledband, ville de icke uppoffra landets krafter
och utsätta sina stora gods i gränsprovinserna för sultanens
vasallers, tatarernas plundringar. Men konung Sigismund sjelf
var ett så mycket villigare redskap för de romersk-österrikiska
syftena, och derför uppmuntrades och understöddes han tillbaka
på mångfaldigt sätt. Vid hans bröllop i Krakau öfverlemnade
påfvens legat den gyllen a rosen, det största hederstecknet, som
den helige fadren kunde utdela, till den unga drottningen;
hennes jesuitiske biktfader och legaten Malaspina gjorde sitt bästa
att jemna vägen för Sigismund, då han i Upsala vacklade
emellan sina samvetsskrupler och begäret att taga sin ärfda krona
i besittning. För de östeuropeiska förhållandenas utveckling var
Johan III:s död en ingalunda o vigtig tilldragelse. Lyckades
Sigismund befästa sin ställning i sitt arfrike, öppnades derigenom
utsigter icke blott för Sveriges återkatolisering, utan äfven för
den polska konungamaktens och de dermed förbundna
intressenas främjande, i det att han då kunde förfoga öfver hjelpkällor,
som voro oberoende af de polska ständernas inskränkningar.
Tillika kunde han såsom Sveriges konung bereda ryssarne
tillfälle att närmare ansluta sig till den österrikiska politiken, så
framt han nämligen ville uppträda något försonligare emot dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
