Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Hertig Karls och svenska riksrådets samregering 1594—1596 af S. J. Boëthius. 1. Samregeringen på grund af överenskommelsen den 2 September 1594
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och lydnad till K. M:ts och rikets gagn, men det han skulle
vara oss (riksråden) hörige och undergifne, det tänkte han intet».
Han hade också sagt sig hafva något att berätta om en del af
riksråden, hvilket ej blott angick honom själf, »som han väl
märker vi (riksråden) hårdt eftertrakta, utan fast mera fursten»,
den riksråden icke mindre än under konungens närvaro »eftertraktade»,
och han hade för hertigens unga tjänare Peder Stolpe,
som öfverbragte brefvet, nämt, att det var Hogenskild och Ture
Bjelke samt Gustaf Banér som han åsyftade. Af Banérs
skrifvelse visar det sig äfven, att de i Stockholm närvarande
riksråden, drotsen, Klas Bjelke och Banér, svarat Flemming; emedan
saken ej rörde Bjelke och drotsen, »qui semper tuetur partern
flegelii», hade emellertid svaret enligt Banérs mening ej blifvit
sådant »som härpå höfts, dock uti det närmaste».
Hertigens svar till Flemming är af den 11 Nov. och däri
säges, att denne enligt sin vana skrifvit med mycken vidlyftighet,
men föga i sak. Hertigen vidhåller sin åsigt, att han först
bort komma till Sverige, och lemnar hans »entskyllan» i sitt
värde. Efter som han handlat efter sitt eget hufvud och åtagit
sig en så stor befallning, finge han se till, huru han kunde stå
till svars därmed. Hertigen missunnade honom ej hans lycka,
men önskade blott att Sveriges krona ej toge skada däraf och att
hans uppdrag ej komme att lända honom själf till litet beröm.
Hvad de klagomål angick som han sade sig hafva att anföra
mot riksråden och andra kunde han utföra dem »med lagen»
och hertigen skulle »så mycket, som lag och rätt medgifva
kan», göra honom »befordring därvid». Med afseende på försöket
att skilja honom från befälet var hertigen nu tydligen något
generad; han beklagar, att Flemming vände frågan om Kurks
befäl till ondo och sökte på Flemming själf tillbakakasta dennes
beskyllning att hertigen gjorde krigsfolket olydigt: genom att
»skälla den ena och förtala den andra» hade Flemming själf uppretat
sina underlydande; hertigen hade däremot alltid förmanat dem
till hörsamhet till konungens och rikets bästa och han sände
nu kopia af hvad han ytterligare tillskrifvit dem. Detta nya
bref till krigsfolket (af d. 12 Nov.) innebär ett fullständigt
återtåg från hertigens sida. Han uppmanar nämligen däri trupperna
att, då Flemming på konungens befallning åtagit sig befälet,
»denna gång» visa honom lydnad och ej ihågkomma den oenighet
som varit. Och d. 24 och 25 Nov. skref han till de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
