Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Olaus Magni och hans historia af Hans Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328
hans hildebrand.
med Sverige och dess folk, de deraf framkallade öfverdrifterna
skalar man med lätthet bort från skildringen i öfrigt. Brödren
Johannes hade tagit till uppgift att teckna det svenska folkets
bedrifter. Olaus ville uppvisa källan till den duglighet, om
hvilken dessa bedrifter vittnade — naturen, hård, men helsosam,
folkets anlag, allvarliga och storslagna, dess seder, enkla, fostrande
kraft i hug och arm. Så vidt var ban dock bländad af de
historiska bragdernas glans, att han med synnerlig förkärlek
framhåller svenskens krigiska lynne och krigiska duglighet, men han
låter sig icke deraf förledas till ringakt för de fredliga
idrotterna. Tvärtom lemnar han oss detaljerade upplysningar om det
enklaste hvardagslifvets id, som icke får en plats i teckningen
af de historiska tilldragelserna, men som till denna teckning
gifver den oumbärliga bakgrunden.
Jag har redan antydt hans benägenhet att prisa det mera
ursprungliga och enkla i sed och samhällsskick, emedan det
innebär en borgen för flärdlös duglighet. Både före och efter honom
hafva tider förekommit, då man kände behof att som motbild
till samtidens veklighet och skador med gyllene färger teckna
enklare lefnadsförhållanden. Sjelf åberopar han Tacitus som ett
vittne för de enkla sedernas förtjenst. Yi hafva lätt att i
minnet återkalla senare författare, som gjort på samma sätt. Som
karakteristiskt för vår författares uppfattning af forntidens art
och den äkta svenskhetens förträfflighet, ma det 36:e kapitlet
ur den trettonde boken här återgifvas, hvilket har rubriken »om
de gamles matordning».
»De framsatte på det grästäckta golfvet låga träbord. De lif—
närde sig af bröd samt af ymnigt kött, som än kokades i
vatten, än stektes på glöd eller spett. Rätterna uppdukades ej med
yppigt prål: de framburos i händerna och fördes bit för bit i
munnen. Var köttet svårt att skilja at, använde man en
simpel knif, som hvar och en hade jämte skidan vid sin tallrik.
Fiskar åt man, som hemtades ur eget vatten. Man kryddade
dem med salt, ättika och kummin, hvilka kryddor äfven
användes för drycken. Olja använde de icke, ty oljan är hos nordbon
sällsynt och på grund deraf finna de hennes smak föga behaglig.
När många åto samman, suto de i en ring, med den främste,
vare sig han utmärkte sig genom krigiska bedrifter, genom börd
eller rikedom, i midten. På hans båda sidor voro de öfriga
ordnade efter värdighet eller duglighet. Pä ryggen hade enhvar sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
