Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Hertig Karls och svenska riksrådets samregering 1594—1596. III. Brytningen. Af S. J. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTIG KARLS OCH SVENSKA RIKSRÅDETS SAMREGERING 1 5 94–1 5 9 6. 73
emedan han hoppades att denne skulle mottaga hans anbud
att i spetsen för Sveriges krigsmakt »slå på herr Klas
Flemming och de finske». En bättre källa för att lära känna det
intryck, som rådets beskickning gjorde på hertigen, och det
resultat, hvartill den ledde, erbjuder emellertid det skriftliga
svar som de båda sändebuden fingo mottaga vid sin afresa från
Gripsholm1).
Hertigen tillbakavisar först beskyllningen, att han
miss-ty dt riksrådens bref, och förklarar, att hvad de »pro et contra
disputera» om faran af ett angrepp på Flemming syntes honom
vara visligen och väl öfvervägdt; men därefter söker han nu
själf visa, hvilka följderna skulle blifva, om Flemmings välde
finge fortfara: nämligen att det ryska kriget åter kunde
utbryta, då man i anseende till osäkerheten i Finland ej kunde
företaga de för Kexholms öfverlemnande nödiga
underhandlingarna; vidare svåra olägenheter i ekonomiskt hänseende
(beroende af att Flemming förhöll de finska skatterna); att
regeringen skulle råka i förakt, Söderköpings beslut blifva om intet
och rikets urminnes rätt och myndighet förkränkas, i fall nämligen
en hvar finge söka besked i Polen; att några landsorter kunde
blifva skilda från Sverige, »såsom endels skett med Finland och
Lifland», hvilka aldrig torde komma tillbaka, »ty Lifland och
Finland äro de Poler så när belägna som Sverige», samt
slutligen att katolicismen därigenom skulle göra framsteg, då såväl
Flemmings »handel» som de tre Gustafssönernas afsåge intet
annat än att befordra den påfviska religionen och »dess fria
exercitium» i riket. Efter att sålunda med vanlig skärpa
hafva blottat själfva hjärtpunkten i hela frågan, upptog
hertigen till granskning rådets förnämsta skäl mot den finska
expeditionen, eller att den skulle föranleda en brytning med
konungen, och argumenterade därvid på följande sätt: konungens
förbittring öfver Flemmings betvingande kunde ej blifva
farligare än hans förbittring öfver, att man i kraft af
Söderköpings beslut undertryckt de katolska presterna och nunnorna,
hvilken åtgärd såsom direkt rörande religionen var en
vigtigare sak än den förra; om man i något af dessa fall af
farhåga för konungens vrede skulle öppna vägen för just de
faror, som man fruktade, förnämligast katolicismens utbredning,
0 Reg. den 7 Augusti 1596.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
