Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Norsk nationel historieskrifning. I. Af Nils Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
NILS HÖJER.
Yi taga några exempel på hvartdera. Då finska
historieskrifvare i våra dagar teckna Finlands häfder, så sker detta med
stadigt hänsyn till den finska nationalitetens utveckling till en
samhällelig individ. Freden i Fredrikshamn blir sannolikt en
lycklig epok i denna historia, sålänge man ännu kan hoppas*
att unionen med Ryssland icke utmynnar i en slavisk
amalgamation. De nordamerikanska staternas historia gifver oss ett annat
i detta hänseende upplysande exempel. Ingen kan med
rimlighet begära, att freden i Fredrikshamn skall för en svensk
häfdatecknare framställa sig under samma synpunkt som för en finné,,
eller den nordamerikanske frihetsförklaringen af en engelsk
häfdatecknare uppskattas som en lika lycklig epok, som den
med rätta gäller för i Amerika.
Att dansken från sin nationella ståndpunkt bedömer freden
i’Roeskilde som en oersättlig olycka och vi å vår sida som den
lyckligaste händelse i hela vår historia, det faller af sig själft.
Likaså torde väl ingen svensk förtänka en norrman, att han
hannar sig öfver freden i Brömsebro och de politiska missgrepp,
som ledde till, att Norge förlorade två vigtiga landskap till
Sverige och således gent emot vårt land i framtiden måste blifva
den svagare parten i mycket högre grad än annars skulle blifvit
fallet.
Det torde därför stå fast, att en och samma mellanfolkliga
händelse skall olika bedömas af olika personer, sålänge det finnes
nationer och nationella intressen1). Vill man säga, att häfda-
*) Hist. Tidskrift, årg. 3, sid. 324. Prof. Palmens polemik mot detta och därmed:
sammanhängande yttranden (»Sten Stures strid mot konung Hans», sid. 122 o. f.)
grundar sig väsentligen på ett nästan oförklarligt missförstånd. Då jag
uttryckligen framhållit, att forskningen rörande själfva händelserna både kan finna
allmängiltiga resultat och tilltvinga dem erkännande, så skulle man knappast vänta
att möta det alldeles godtyckliga och af Herr Prof. Palmén själf gjorda citatet,
att det skulle finnas en svensk, en dansk, en tysk en engelsk historisk sanning,
hvilka alla böra ega lika berättigande. Jag har endast framhållit som ett
faktum, att »den historiska sanningen är i viss mån nationel, så att man i många
fall skulle kunna tala om en tysk, en fransk, en engelsk historisk sanning o. s. v.»
Ordet sanning är naturligtvis här användt ironiskt. Då därefter till svar på
frågan, i hvad mån det nationella har rätt att göra sig gällande, anföres att
man måste kunna uppnå enhet rörande själfva händelserna eller det historiska
förloppet, så borde det icke väcka förvåning, att jag anser den nationella ifvern
gå för långt, då ett bevisadt faktum — det ryska rikets grundläggande af
svenskar — å rysk sida förnekas. Att påstå, att nationalkänslan måste få lof att
göra sig gällande med hänsyn till uppskattningen af en händelse eller
bedömandet af dess betydelse är ingenting annat än att medgifva häfdatecknaren
att ega »fantasi och känsla», hvilket Prof. Palmén själf gör i ett citat från »en
af nordens ädlaste tänkare», S. Grundtvig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>