Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Norsk nationel historieskrifning. I. Af Nils Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
NILS HÖJER.
annaler, Saxos Gesta Danorum, Sven Âgesons Compendiosa
historia regum Daniæ och Andreas Sunesons Hexaëineron — torde
väl .kunna uthärda en jämförelse med hvad Norge till samma
tid frambragt — lagar, legender och homilier, Thjodrek Munks
Historia de antiquitate regum norvagensium, som enligt författarens
egen uppgift var utan norska föregångare och väsentligen stödde
sig på de minnesgoda isländarnes auktoritet, och slutligen Sverres
stridskrift mot presterna, om hvilken bör anmärkas, att den var
författad af en man, som genom sin uppfostran insupit samma
ökultur, som gifvit den isländska litteraturen en så hög rang.
Han lefde ju på Färöarna till sitt 26:e år och uppfostrades af
en biskop till lärda idrotter.
En annan fråga är, i hvilken grad man kan gifva Norge
äran för isländarnes odling. Det är ju mycket säkert, att de
till större delen voro norrmän till börden och talade under öns
hela glansperiod väsentligen samma språk som sina norska
bröder, bland hvilka de ock ständigt färdades. Att norrmännen
räkna isländarnes litteratur som sin egen kan så till vida vara
lika berättigadt, som att vi räkna Runeberg som vår och väl
alltid komma att räkna den finska på svenskt språk affattade
litteraturen soin svensk, huru mycket den än kommer att taga
intryck af finskt folklynne. Här är emellertid den skilnaden, att
Finland hittilldags fått så godt som hela sin odling från
Sverige, under det isländarne snarare voro kulturens bärare till sina
norska stamfränder. Men norrmännen åtnöja sig icke med detta
slags meddelegareskap. Den isländska litteraturen — heter det
— är en lifsyttring af hela den norska stammen 1). Icke nog
med, att man vill häfda Norges sidoordnade ställning med
hänsyn till skriftens ursprung, i det man söker uppvisa bestämda
olikheter mellan norsk och isländsk skrift; själfva språket är
icke isländarnes eget, utan den norska aristokratiens, hvilket gält
såsom »finare och förnämare», och hvad slutligen innehållet
angår, så är det norska sagor, berättade i Norges aristokratiska
kretsar, som blifvit upptecknade på Island. Man måste erkänna
— säger Sars — en litteratur fore litteraturen. Den utveckling,
ur hvilken den norröna litteraturen framgick, var i hufvudsak
afslutad, förr än man började skrifva. Icke blott
sagolitteraturens ämne, utan ock dess stil var danad genom muntlig tradition
i Norge. Men isländarne monopoliserade skaldeskapet vid de
’) Sars, Udsigt II, sid. 836.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
