Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Norsk nationel historieskrifning. I. Af Nils Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
NILS HÖJER.
om man fäster sig vid skattefrihet som det väsentligaste
kännemärket på en adelsklass. Men blott den omständigheten, att
det nya frälset straxt efter siil uppkomst genomsyrar hela
samhället och b ebers k ar detsamma, visar tillräckligt, att det var
upprunnet ur en förut befintlig talrik stormansklass, som arbetat
sig upp i konungarnes eller landskapens tjenst och innehade så
stora jordbesittningar, att det för dess särskilda medlemmar kunde
löna sig att utbyta skatten mot den efter dåtida förhållanden
mycket betungande krigstjensten till häst.
Hvad ärftligheten angår, så är det icke svårt att finna spår
därtill. Sars har själf observerat Snorres försäkran, att Torgnys
förfäder varit lagmän i Tiundaland i många konungars tid. Här
kan man således redan förmoda en faktisk ärftlighet.
Vest-götalagens lagmanslängd bestyrker på ett märkeligt sätt denna
uppgift. Det heter: »Elfte var Karle–. Tolfte var Algot,
hans son–. Emedan nu Sigtrygg efter sin faders död icke
ville taga den bördan på sig — för sin ungdoms skull — —,
tog Onder emot lagmansdömet såsom den trettonde. — Sedan
öfvertogs det af Nagle, hans broder, den fjortonde. — Efter
honom kom Sigtrygg, Algots son, den femtonde. — Den sextonde
var Algot, hans son–». Här är således ärftligheten i den
grad erkänd såsom regel, att man ansett sig böra särskildt
förklara, att ej son följt efter fader. För andra landskap hafva
vi ej några så åldriga genealogier, men det visar sig något senare,
att det äfven där var sed, att lagmansämbetet gick i arf så till
vida? att man gärna höll sig till en viss slägt eller vissa slägter,
och detta äfven sedan konungen fått utnämningsrätten bland
landskapets tre kandidater. Då man anfört Yestgötalagens
stadgande, att lagman skall vara bondes son, som ett bevis för
landets demokratiska författning, då beror detta utan tvifvel på
ett missförstånd, ty ordet bonde betyder ju enligt den tidens
terminologi oafhängig jordegare, och stadgandet innebär således
ingenting annat, än att lagman måste för det första höra till
samhällets politiskt myndige män och för det andra stå utanför
ländermansklassen eller vara fri från tjenstepligter till konungen.
Man har på grund af lagmanslängden skäl att antaga, att
lagman Eskil redigerat den äldre Vestgötalagen; tror man då, att
denne man var en bonde efter vår tids mått? Då må man läsa
hans runa i lagmanslängden! Stadgandet, som åsyftar en garanti
mot konungamaktens ingripande i lagskipningen, har sin mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
