Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Svenska akademiens historia 1786—1886. Af Gustaf Ljunggren, anm. af K. F. Werner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G. LJUNGGREN, SVENSKA AKADEMIENS HISTORIA 1 7 86-1 886. 3 T
på språkets behandling. Akademiens egna ledamöter måste ju sjelfva
i sina skrifter vårda språket, och såsom domare i vittra mål fästa
väsentligt afseende vid att de som genom täflingsskrifter vädjat till
deras domslut också vårdat språket. Under stundom hafva ingifna
sedan belönade täflingsskrifter återstälts till resp. författare med
anmärkningar och råd, ländande till förbättring. Det mest märkliga
exempel på akademiens välvilja mot en täflande, är väl den behandling
Franzéns sång öfver Creutz rönte1). Akademiens första bekantskap
med Tegnérs sångmö (I, s. 201) visar att akademien med
uppmärksamhet följde de vittra företeelserna i landet. Yid Tegnérs »Svea» gjorde
akademien, som bekant, anmärkningar, som medförde förbättringar.
Man har klandrat, att akademien belönat skrifter, som befunnits
i viss mån underhaltiga, men af akademiens historia framgår, att
belöning gifvits utan afseende på vissa fel och med full insigt om
dessa, då en skrift haft öfvervägande förtjenst i ett eller annat
afseende, t. ex. i framställningssättet. Under akademiens första period
ansågs, att för stränga fordringar ej borde vidhållas, emedan författare
därigenom kunde afskräckas från täflande. Akademiens åsigter om
smak och stil såväl i vers som i prosa hafva naturligtvis under 100
år, tid efter annan, förändrats. Äreminnets ordprål utan faktiskt
innehåll måste snart vika för en enklare och naturligare
framställning. Akademiens handlingar erbjuda sedan lång tid tillbaka ett
värdefullt innehålh och i senaste tid verkligen utmärkta på källforskning
grundade monografier. Man synes för öfrigt i detta hänseendet
hafva fordrat att akademien skulle skifta åsigter och smak lika snabbt
som den mångskrifvande litterära hopen. Sådant är orimligt.
Akademien har själf, genom en sin ledamot, uttalat sig om
begränsningen af sin uppgift som literär domstol (I, s. 89).
En annan egendomlig och hittills föga känd sida af akademiens
verksamhet för god smaks främjande i litteraturen sammanhänger med
§§ 39 och 43 i akademiens stadgar, som medgifva såväl dess egna
ledamöters som främmande att underställa sina skrifter dess granskning.
Af sistnämnda rätt ha under vissa tider, enligt de upplysningar förf.
flerestädes meddelar, många begagnat sig och derigenom tvifvelsutan
förorsakat akademien ett föga angenämt besvär. T. o. m. utländska
öfversättare af svensk litteratur ha sändt sina öfversättningar till
akademiens granskning. Exempel på forna tiders naivitet i detta hänseende
anföras I, s. 239.
Stadgarnes 23 § ålägger akademien, att utarbeta en svensk
ordbok och en grammatika, jämte sådana afhandlingar, som kunde
bidraga till stadgande och befordrande af god smak. Denna sida af
dess verksamhet är, såsom man kunde vänta, föremål för särskild
uppmärksamhet i dess historia (se i synnerhet II, s. 384 o. f.) De
upplysningar, som lemnas, visa att akademien sökt efter bästa
förstånd ocli krafter fylla den svåra uppgiften. Vid bedömandet af des&
äldre språkarbeten bör nu först och främst hänsyn tagas därtill, att
*) Se Ljunggren, Smärre skrifter, III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
