Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Recueil des instructions données aux ambassadeurs et ministres de France depuis les traités de Westphalie jusqu’à la révolution française. II. Suède. Avec une introduction et des notes par A. Geffroy, anm. af M. Weibull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A. GEFFROY, RECUEIL DES INSTRUCTIONS.
49
för Béthune ocli den yngre d’Avaux. Tillsammans fylla de inemot
en tredjedel af samlingen, och det gäller om mer än en af dem
hvad Pomponne (Mémoires II, 42) säger om den, hvilken han
erhöll vid sin ambassad till Stockholm 1665: »de tontes les affaires
principales de l’Europe, il n’y en avait guère qui n’eussent rapport
aux Instructions, dont S. M. me fit l’honneur de me charger».
Sådan var Sveriges yttre ställning äfven i en tid af så oförneklig inre
svaghet som denna. — De två instruktionerna för Pomponne (1665
och 1671) äro de utförligaste och ur mer än en synpunkt de
märkligaste. Införer den första i alla de frågor, som sysselsatte den
europeiska politiken på denna tid, så berör den senare den centrala händelsen
i Sveriges oeh Frankrikes inbördes förhållanden under senare hälften
af det 17:de århundradet: förbundet i Stockholm 1672. Den tager
också priset framför alla i samlingen genom en framställningens konst,
som gör den till ett ojämförligt mönster i fråga om klarhet och
disposition. Förut okänd är den icke, då Mignet (Négoc. III, 298—
311) ej kunnat neka sig att meddela den nästan i sin helhet. Att
Pomponne sjelf, på anmodan af Lionne, uppsatt den, är bekant
genom abbé Arnaulds memoirer: det berättas där, att det var just
denna instruktion, som föranledde Ludvig XIV att vid Lionnes
död 1671 kalla Pomponne till ledningen af den franska utrikes
politiken.
Äfven de fyra instruktionerna för chevalier de Terlon (1662—
65) äro af stort intresse: de införa i de negoeiationer, som sköto
första breschen i den traditionella alliansen mellan Frankrike och
Sverige : upphäfvandet af Fontainebleau-traktaten och det förbund
mellan Danmark och Frankrike, som Hannibal Sehested slöt i Paris 1663.
— Dessa första moln drefvo lyckligt Öfver, och genom 1672 års
förbund, som förklarade den ömsesidiga garantien för Vestfaliska
fredsluten evigvarande, syntes den häfdvunna alliansen för alltid befäst,
men 10 år därefter hade spänningen blifvit sådan, att det blott
be-höfts en ceremonifråga, för att framkalla en brytning af de
diplomatiska förbindelserna. Mellan 1682 och 1691 finnes ingen fransk
minister i Stockholm. När förbindelserna återknytas genom markis
de Béthune och efter dennes plötsliga död af Jean Antoine d’Avaux,
röja instruktionerna, att ämnena för förhandlingar mellan Frankrike
och Sverige blifvit färre. De gå ut på att försäkra Frankrike om
Sveriges neutralitet under kriget 1689—97 och att erbjuda det
med-larerolen vid fredslutet i Ryswiek.
Hela Carl XILs regering sträfvar den franska diplomatien att
återknyta de gamla banden. Under dess första hälft är programmet:
fred med Polen och därefter allians med Frankrike; situationen är
densamma som i Carl X Gustafs dagar. Efter slaget vid Pultava är
clet: fred för den gamle bundsförvandten med alla fiender och på
möjligast bästa vilkor. Men dessa sträfvanden, som genomgå
instruktionerna från den för grefve de Guiscard (1699—1701) till den
för grefve de la Marek (1717—1719), strandade alla mot
»jernhuf-vudets» egensinne. Carl XII afböjde anbuden om Frankrikes diplo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
