Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Recueil des instructions données aux ambassadeurs et ministres de France depuis les traités de Westphalie jusqu’à la révolution française. II. Suède. Avec une introduction et des notes par A. Geffroy, anm. af M. Weibull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438 ÖFVERSIGTER OCH GRANSKNINGAR.
matiska intervention liksom han afvisade dess anbud att på franska
skepp göra hemfärden från Turkiet.
Med den stora tidens slut, den stora bakgrundens försvinnande
förlora dessa handlingar en del af sitt intresse. Det gamla
Frankrike är angripet af ålderdomskrämpa. Det gamla Sverige, med utsinad
kraft, tyckes liksom gå ur verldshistoria!. Dess yttre politiska häfd
liknar mest ryckningarne i en domnande kropp. Det helas lifskänsla
är död; blott partierna lefva. Och denna de politiska partiernas tid
är tillika en ömklig korruptionens tid, i hvilken dessa täflingsvis,
öppet eller under hand, sälja landets intresse och ära. Sverige, Gustaf
Adolfs land, är inne på Polens olycksväg, hotadt af dess öde.
Geffroy betecknar denna tid såsom la profonde et humiliante
anarchie politique et morale. Han låter oss i de instruktioner han
meddelar — hvilka innehålla mindre än man skulle väntat — och
i synnerhet genom inledningen, så kortfattad den är, följa åtminstone
dess hufvuddrag. Man ser de Castéja, grefve de St. Severin och
markis de Lanmary (1727—1749) sätta Sverige i rörelse för
Frankrike under de polska och österrikiska successionskrigen. Vanäran för
tron och land blir fullständig, när under 1741—43 års krig den
ryska tsarinnan såsom vilkor för freden insätter ny dynasti. Liksom
det i Castéjas tid underhandlas bakom ryggen på konung Fredrik
såsom tillhörande annat parti, störtar markis d’Havrincourt (1749—
63) Sverige i det sjuåriga kriget genom en underhandling, som
så länge som möjligt hålles hemlig för den nye svenske
namnkonungen Adolf Fredrik, därför att hans drottning säkert väntas
skola röja den för sin broder, den blifvande fienden. Instruktionen
för d’Havrincourt 1757 12/5 visar oss Sverige återstäldt i Pommern
till vestfaliska fredens gränser; 1679, 1720 äro utplånade; det skall
åter intaga sin ställning såsom protestantisk hufvudmakt i
Tyskland. Detta allt skulle blifva Sveriges lott vid delningen af Fredrik
II:s monarki! Men freden i Hamburg 1762 kom, liksom den i Abo
1743, med den bittra verkligheten i stället för storhetsdrömmarne.
Ingen kan neka, att den franska diplomatien på ett
olycksbrin-gande sätt ingripit i Sveriges öden under denna tid, och att den i
hög grad bidragit till utvecklingen af Sveriges samhällsonda. Den
franska alliansen hade representerat storhetsdrömmen; Frankrikes guld
hade närt partikampen; det hade så att säga gått i spetsen för
korruptionen. Men plötsligt gör Frankrike ett halt: det ändrar om ej helt
och hållet medel, så åtminstone mål.
Det är i andra instruktionen af 1766 för baron de Breteuil
(1763—68), som omslaget inträder. Detta märkvärdiga aktstycke,
som man hittills känt väsentligen genom de fragment Flassan
meddelat (Hist. de la dipl. franc. VI, 562—70), är här nu för första
gången i sin helhet offentliggjordt. Det innehåller den franska
diplomatiens syndabekännelse. Den erkänner sitt fel att ha bidragit
till den svenska anarkiens utveckling genom att stödja sig blott på ett
parti, om detta nu också varit »Z<9 parti patriotique». Den erkänner,
att kriget mot Ryssland 1741, hvartill den förmått Sverige, varit »le
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
