Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Recueil des instructions données aux ambassadeurs et ministres de France depuis les traités de Westphalie jusqu’à la révolution française. II. Suède. Avec une introduction et des notes par A. Geffroy, anm. af M. Weibull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
ÖFVERSIGTER OCH GRANSKNINGAR.
åt vänner och anhängare bland de öfriga ministrarne. Härvid anföres
nu i noten den ur Svenskt Biographiskt leæicon hemtade uppgiften, att
Pomponne under förhandlingarne angående 1672 års traktat skulle ha
skänkt riksskattmästaren Bielkes fru en briljanterad dosa om 4,000
rdrs värde; det tillägges (af biografiförfattaren) att därvid ej bör fästas
någon större vigt, »emedan gåfvan var för obetydlig för att kunna
inverka på en svensk rådsherre, om hvilken man för öfrigt ej vet, att
han var af corruption fläckad». Geffroy hänvisar emellertid till
Bé-thunes instruktion och till sin i inledningen lemnade framställning,
samt menar, »qu’il en faut rabattre». Men i instruktionen af 1691
är fråga om fältmarskalken grefve Nils Bielke och ej om
riksskattmästaren friherre Sten Bielke, som åsyftas på anförda stället; denne
senare var död redan 1684. Grefve Nils Bielkes korruption är redan
nogsamt känd; dock ha ännu ej arkiven biktat allt hvad ledsamt
de ha att förtälja om Nils Bielkes statsmannabana; geheimearkivet
i Kjöbenhavn har ännu något att tillägga. Tyvärr äro dessa
»subsidier», till staten så väl som enskilda, en fläck i Sveriges historia;
men ej hvarje gång de främmande ambassadörerna haft fullmakt att
fresta det fattiga landet med det rikas håfvor, ha dessa där blifvit
emottagna. Det ondas utbredning har emellertid vissa tider varit så
stor, att främlingen lätt kan förledas till att förutsätta dess tillvaro
under alla tider. Men det tillhör egentligen blott de båda politiskt
sjuka tidehvarfven i vår historia, enväldets och partiernas; och det står
i ett visst sammanhang med deras allmänna förhållanden. Det är sant,
att Adler Salvius ej gått fri därför, att Magnus Gabriel de la Gardie
1671 kunnat i Ludvig XIV:s namn tillbjudas (Pomponnes instruktion
1671 8/6) »en cas que le traité succède, une gratification digne de
Sa Majesté», samt att han efter traktatens afslutande emottagit en
gåfva af 20,000 écus; men dessa företeelser äro enstaka. Man har,
såsom t. ex. samma instruktion visar med afseende på Biörnclou, äfven
bevis på att anbud å dylika »gratifikationer» blifvit afslagna. Men den
ruinerade högadeln och ämbetsmannauppkomlingarne efter 1680 täflade
i falhet, och Carl XILs män voro ej heller alla omutliga: att t. ex.
Carl Piper, såsom man sett påstådt (Nordisk tidskrift utg. af
Letterstedtska föreningen för 1882), skulle varit fri från oseden, låter ej
rätt väl förena sig med hvad arkivet i Dresden har att upplysa.
Partitiden öppnar härutinnan en afgrund. Det liksom hör med till denna
tids karakteristik, att sjelfva majestäten mottogo »gratifikationer». Geffroy
berättar oss sålunda (XCVIII), att det franska utrikesarkivet förvarar
ett qvittobref af Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika på 1,100,000 livres,
emottagna till betalning af deras enskilda skulder (1767 3/4). Men
Chanut hade sett drottning Kristina och Feuquière Carl XI rodna,
när de talte om statens subsidiebehof.
% *
Med en insigtsfull och intresserad främlings blick följer M. Geffroy
vårt lands historia. Han betraktar den ej isolerad, utan alltid i dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
