Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Utredning rörande de Ridderskapets och adelns privilegier, förmåner, rättigheter och friheter, hvilka böra anses ännu ega gällande kraft. Af H. H:son Wachtmeister. Anm. af A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WACHTMEISTER, ADELNS PRIVILEGIER. 85
har visserligen upphäft sist nämnda bestämmelse, men förordn, af 6/i2
1886 om inskrifning af värnpligtige m. m. (jfr kung. 2*/l 1887) visar,
att K. M:t betraktar den påbjudna skyldigheten att söka K. M:ts tillstånd
såsom gällande. Möjligen kunna tankarne vara delade därom,
huruvida det tillkommer K. M:t att ensam lagstifta i detta ämne, men ej
därom, att K. M:t och riksdagen kunna fastställa hvilka inskränkningar
i utvandringsrätten, de finna för godt, vare sig med hänsyn till
värne-pligtens fullgörande eller af andra skäl. Håller man nu före, att
ytterligare inskränkningar i denna rätt skulle låta S 4 i ad. priv. åter lefva
upp, då synes man lika gerna kunna medgifva att redan de nuvarande
stå i strid med och ej kunna gälla emot de adl. priv., att således
dessas S 4 icke hör till de ännu gällande privilegiernas tredje utan
till deras första afdelning, hvilket m. a. o. vill säga att
bevärings-skyldig, som tillhör ridderskapet och adeln, icke behöfver söka K. M:ts
tillstånd, och att han utan sådant tillstånd är berättigad att utfå
prest-betyg för utflyttning. Hit kan nämligen ej hänföras hvad författaren
yttrar, att utvandrings rätten »enligt sakens natur» lider den, ej mindre
för adelsmän än för andre gällande, inskränkningen att den kan
begagnas »utan åsidosättande af tjenstepligt». Ty utom det att ej utan
våld på språkbruket »tjenstepligt» här skulle kunna betyda
bevärings-skyldighet, så kan ju ej »sakens natur» upphöja ett k. bref till högre
rang än ett privilegiistadgande. »Sakens natur», äfven om ostridigt
vore hvad med detta uttryck skall förstås, upphäfver ej ett privilegium
mer än regelns tillvaro omintetgör undantaget. Men f. ö. är »sakens
natur» någonting så subjektivt och efter skiftande förhållanden
ombytliga att den ej kan användas såsom bevis om hvad enligt gällande
författningar faktiskt är lag. Argumentet vore dessutom något farligt,
ty de kunde finnas som ville påstå, att hela återstoden af ej formligen
och uttryckligen upphäfda ståndsprivilegier strider mot hvad under
nuvarande förhållanden är sakens natur. För oss är därför det
alternativet oundvikligt, att antingen är adelsman nu ej underkastad
den inskränkning i utflyttningsrätten, som med hänsyn till
värne-pligtens fullgörande gäller för andra svenska undersåtar, eller ock
kan § 4 i ad. priv. hvarken nu ega eller någonsin återfå någon
giltighet, ehvad framdeles kan komma att beslutas till inskränkning
i nämnda rätt.
Till de f. n. slumrande privilegierna räknar förf. också, att om
i krigslagstiftningen komme att stadgas något straff, som vore nesligt
och för adelsståndet förklenligt, detta icke för ringare brott finge mot
adelsman användas. Hvilka brott i så fall skulle räknas för ringa,
och hvilka straff för nesliga, kan emellertid ingen uppgifva, därest
icke krigslagstiftningen mot förmodan äfven skulle komma att definiera
dessa kategorier. Eljest blifver eventuel tillämpning af detta s. k.
privilegium omöjlig, med mindre domstol, när det åberopades, tilläte
sig att göra en lagtillämpning som vore liktydig med stiftande af
lex in casu.
Om de tre öfriga under tredje afdelningen uppförda privilegierna
kunna vi ej heller annat förstå, än att de, efter att hafva gått upp i
Hist. Tidskrift 1887. Gmnskn. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
