Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Utredning rörande de Ridderskapets och adelns privilegier, förmåner, rättigheter och friheter, hvilka böra anses ännu ega gällande kraft. Af H. H:son Wachtmeister. Anm. af A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WACHTMEISTER, ADELNS PRIVILEGIER.
19
det visserligen den skyldighet, för hvilkens skull den fått alla sina
privilegier, men hvilkens fullgörande den afskuddat sig.
Yi böra här ej förbigå hvad förf. säger om adelns privilegium å
andel i sakören, som han anser hafva upphört, »utan att utryckligt
upphäfvande däraf vant af nöden.» Detta säges hafva så tillgått, att
förutsättningen för denna rätt, nämligen att böter skulle gå till
treskiftes, försvunnit. För att beröfva adeln dess af privilegierna
garanterade andel, behöfdes således blott, att genom en bestämmelse
i allmän lag, som kunde stiftas af de tre ofrälse stånden och K. M:t,
till ensaksböter förvandla alla de böter, i hvilka adeln egt andel.
Så har skett, och förf. finner det alldeles i sin ordning, hvaremot vi
ej hafva annat att anmärka, än att samma enkla och beqväma sätt
att blifva af med ett privilegium ej godkännes i andra fall, där
»förutsättningen» försvinner, men privilegiet ej dess mindre anses
antingen stå qvar i full lifskraft eller blott hafva inslumrat med hopp
om att varda åter uppväckt.
Man hade trott, att införandet af en ny strafflag, äfven af
ridderskapet och adeln antagen utan förbehåll i afseende å dess privilegier,
skulle hafva omintetgjort hvad deras g 5 innehåller. Men förf. ställer
denna § främst bland ännu gällande privilegier. Han anmärker, att
nya strafflagen ej kunde — utan uttryckligt förklarande, och något
sådant förekommer där ej — upphäfva de bestämmelser i ad. priv.,
hvilka gälde bredvid den äldre lagstiftning, som nya strafflagen
säger sig träda i stället för. Således behöfde ett förbehåll icke göras.
Detta är utan tvifvel ett beaktansvärdt skäl. Däremot, när förf. säger
att den i g 5 af priv. adeln tillförsäkrade förmån, i fråga oin häktning,
»icke föll inom området af den lagstiftning», som förändrades 1864,
så synes oss detta uttryck missvisande. Lika väl som den
grammatiska formation, som kallas ett undantag, faller inom det område
af språkföreteelser, hvilket beherskas af regeln, likaså faller väl
privilegiet, undantagslagstiftningen, inom området för den allmänna
lagstiftning, som det partielt upphäfver, och inom hvilket det utgör en
enclave. I annat fall skulle ej ens finnas någon relation mellan
speciallagen och den allmänna lagstiftningen, ehuru de angå samma
föremål, som de reglera på olika sätt. Men, för att återkomma till
det först nämnda argumentet, så erinra vi att förf. anser adelns rätt
ti\\ andel i böter hafva lagligen upphört, ehuru nya strafflagen, icke
upphäfde det adelsprivilegium i detta ämne, som gälde jämnsides med
den gamla lagstiftningen angående böter.
Emellertid företer det verkliga eller förmenta privilegiet i fråga
om häktning den egendomligheten att dess verkliga innehåll icke kan
angifvas. Förf. nämner sina egna och andre lagkloke mäns gissningar
om, hvad i privilegiernas språk och enligt deras syfte skall förstås
med grof missgerning. På dessa skiljaktiga slutsatser, liksom på
uttydningen af det förutnämnda skyddet mot nesligt och förklenligt
straff för ringa brott mot krigslagarne, kan lämpas följande lilla
dialog vid en akademisk disputationsakt. »Månne dock ej» försvarade
sig respondenten, »månne dock ej kan antagas, att–-?» »Jo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
