Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM HISTORISK VETENSKAP OCH HISTORISKA STUDIER
55.’{
I en icke fullt så oskiljaktig förening befinner sig historien
ined språkforskningen. Men ett föreningsband finnes dock. I
den vetenskapliga språkkunskapen ligger först och främst nyckeln
till en viss del af historien, nämligen den som handlar om
folkslagens ursprung och afser att bestämma deras nationalitet. Hela
den etnografiska delen af historien hvilar hufvudsakligen på
språkforskningen såsom grundval. Ett sansadt och grundligt
språkstudium innehåller motgiftet mot fantastiska dårskaper,
som just derföre, att ämnet är dunkelt, lätt nog kunna vilseleda
forskaren långt bort från sanningen.
Och hvart helst historien vänder sig, finner hon sina källor
stängda, om hon saknar kunskap i språket, som urkunderna tala.
Och denna kunskap får icke stanna vid en viss färdighet att
gissa sig till meningen. Det kan hända att ett historiskt faktum
beror af ett par ord, som läsas olika i olika afskrifter af ett
förloradt original. Då behöfves den insigt, som förstår att
återställa en fördärfvad text eller tyda en svårläst. Textkritiken
förutsätter ett grundligare språkstudium, än som består i en viss
färdighet att nödtorfteligen tyda en författare.
På detta sätt blifver språkvetenskapen en hjelpvetenskap åt
historien. Förhållandet är ömsesidigt. Folkslagens öden, deras
förbindelser med hvarandra inverka på deras språk. Medeltidens
latin behöfver sitt eget lexikon äfven för den, som granneligen
förstår Ciceros språk. Slå upp Ducange: »Glossarium ad
scrip-tores mediæ et infimæ latinitatis.» Detta lärda verk med titel
af en filologisk ordbok är tillika af vigt för medeltidens historia.
Der finnas ord, dem Cicero aldrig kände, och läser man ordens
förklaring, får man ej blott ett filologiskt, men äfven ett
historiskt innehåll, ty ordens förklaring hänförer sig till nya begrepp,
som uppkommit ur förändrade samhällsförhållanden och kräfde
nya uttryck. I den märkvärdiga urkund, som i Englands
historia kallas »Magna charta», läsas följande rader: »Nullus über
homo capiatur aut imprisonetur aut dissaisiatur aut utlaghetur
aut exuletur aut aliquo modo destruatur nec super eum ibimus,
nec super eum mittemus nisi per legale judicium parium suorum
vel per legem terre.» — Man ser, huru romarspråket barbariserades,
när detta språk skulle tvingas att uttrycka begrepp, som ej hade
funnits, när språket var ett lefvande språk.
Men allramäst framträder dock de båda vetenskapernas
frändskap i den s. k. komparativa språkforskningen, som syssel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
