Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN BERÄTTELSE OM ERIK XIVIS BESVÄRLIGA REGEMENTE 269
nen uti öfrigt är i stil därmed. Erik är en tvrann, värre än sjelfve
»gamle kong Kristiern», Johan en konung, begåfvad med »snille,
förnuft, fromhet och andra furstliga dygder». Man hade slutligen af
Jöran Perssons och andras bekännelser förnummit, att Erik sjelf af
»egen vanart och ondska» varit största orsaken till allt mord och
orätt, som skett i landet; han borde därföre med egen mun återkalla
sina orättfärdiga domar, inför alle man bekänna att han gjort orätt
och brutit sin kröningsed samt afsäga sig och sina efterkommande
Sveriges krona. Det är Eriks förödmjukelse på 1569 års riksdag,
som på detta sätt skulle förberedas, en förödmjukelse, hvarigenom
man antagligen trodde sig kunna beröfva den fallne konungen sista
återstoden af folkets medkänsla och sålunda förekomma alla rörelser
till hans förmån.
Omarbetade, tillökade och sammanförda blefvo slutligen alla dessa
anklagelsepunkter i det redan omnämda stora manifestet från
riksdagen 1569, sedan såväl rådet som konungen inför ständerna
raunt-ligen upprepat ungefär desamma. Det är egentligen först nu, som
konungens sinnesförvirring börjar framhållas; nu talas om deuna
»Saulsande», som esomoftast tog vett och förnuft ifrån honom, så att
han ej hade frid för honom hvarken natt eller dag, och som han
sjelf skulle ha gifvit namn och kallat »Koppafl» (eller »Kop»)!
Bland dessa mot konung Erik riktade skrifter förekommer i
Riksarkivets samlingar ännu en, liksom de två äldste hittills veterligen
otryckt. Den har möjligen varit afsedd att användas vid riksdagen;
den är i hvarje fall uppsatt, innan Johan antog titeln af arfkonung,
d. v. s. före den 25 januari 1569. Den skiljer sig något till
karaktären från de öfriga inlagorna i denna stora högmålsprocess. Den
söker nämligen mindre genom öfverdrifna beskyllningar för hemska
planer på mord och brand inverka på en okunnig menighets
lättrörliga sinnen, än att lemna bidrag till en karaktärsteckning af den
olycklige konungen, en framställning af de egenskaper, som störtat
honom i förderfvet, af den misstänksamhet och försåtliga list, som
röjde sig i hans många snärjande bref och svåruppfylda stadgar, af
den grymhet och det onda uppsåt, hvars orättfärdiga verktyg den
kungliga nämden blef, af det förakt och det måttlösa högmod, som
han visade både mot sina grannar och sitt eget folk. Det anföres
personliga drag, yttranden eller exempel, som icke sakna intresse i
psykologiskt hänseende och som bestyrka den uppfattning, man redan
förut på andra grunder bildat sig; allt är visserligen icke af samma
betydelse, och på personer och förhållanden göras stundom
anspelningar, hvilkas sammanhang det numera är svårt eller omöjligt att
utreda. Bland annat är det väl här, som man för första gången får
höra omtalas Eriks beryktade kopparstick öfver sig sjelf, Jöran Persson
och svenska folket: åsnan tyngd af den stora säcken och med
slokande öron, ledd af en man »i bondekläder» (konung Erik), såsom
det här heter, och pådrifven af en aunan med ett skarpt gissel i
handen (Jöran Persson), denna bild, som så vältaligt och utförligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
