Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7»
öfvrrs1gteb och granskning a K
kan man ock antaga, att här ifrågavarande rättelse af Wetterstedts
hand i första utkastet, som är med den nyssnämnda på det närmaste
beslägtad, är riktad mot den mellan Bourke och Wetterstedt
öfverens-komna redaktionen, som helt och hållet öfverensstämmer med
andemeningen i det danska förslaget och faktiskt, ehuru icke till själfva
ordasättet, där finnes. Af sakernas verkliga ställning kan man ock
vänta, att ifrågavarande stilisering skulle mera intressera Bourke än
Wetterstedt. Den senare visste lika väl som Karl Johan Bjä]f, att
svenska regeringen förbundit sig gent emot England att behandla
Norge som ett särskildt rike, och det måste därför väcka förundran,
att han ens kunnat låta fatta ett förslag i pennan, som står i strid
mot denna förpliktelse. Å dansk sida däremot hoppades man ännu
i månader, att freden icke skulle verkställas. Dels var Napoleons
fall ej ännu afgjordt, och få tänkte sig på denna tid, att han skulle
helt och hållet störtas. Vidare kunde man i alla fall hoppas på ett
omslag i den europeiska politiken gent emot Karl Johan och Sverige
och väntade därför med stora förhoppningar en resning i Norge mot
Kielfredens bestämmelser. Man vet ju ock, att norrmännens
motstånd icke blott helsades med entusiasm af Danmarks främste män,
utan ock till en början hemligen uppmuntrades äfven af Danmarks
konung. Först sedan man af stormakternas bestämda uppträdande
kommit till insigt om att den norska själfständighetsrörelsen innebar
öfverhängande faror för den danska monarkien, började man betrakta
densamma med andra ögon. I jan. 1814 måste man därför å dansk sida
gärna hafva sett en redaktion af freden, som kunde i sin mån bidraga
att underblåsa elden. Det gifves således knappast tillräckliga skäl
att jäfva en försäkran, som blifvit af Karl Johan afgifven i
Wetterstedts egen närvaro. Det högsta inan kan säga är, att han gjorde
sin mening gällande både mot Bourke och Wetterstedt.
I sammanhang härmed torde den egendomliga tolkning böra
anmärkas, som förf. gör af fredens Art. XII. Dess bestämmelse, ntt
pommerske och norske ämbetsmäns löner skulle betalas af den
tillträdande makten (la puissance acquérante) säges innebära, att de
norske skulle ega att hålla sig till »svenska kronan», och till stöd
för detta påstående anföres, att detta uttryck förekommer såväl i det
danska utkastet som i ett af jämkningsförslagen. Det torde dock
vara tämligen klart, att om denna redaktion blifvit stående, så hade
man däri gjort samma ändring som i Art. VI rörande statsskulden,
så att orden »svenska kronan» blifvit utbytta mot »konungen af Sverige
i siu egenskap af konungariket Norges suverän», och att artikeln,
sådan deu nu lyder, bör tolkas för Norges del i analogi med de
stadganden, som tillförsäkra Norge ställningen af ett eget rike ined
egna finanser. — Likaledes torde förf. gå väl långt, då han påstår,
att norrmännen betecknas som svenska undersåtar genom uttrycket
»de båda höga makternas undersåtar», om danskar i Norge och
norrmän i Danmark. Arten af den förbindelse, som skulle mellan Sverige
och Norge upprättas, var ju ej i freden på annat sätt bestämd, än
att Norge skulle vara ett eget konungarike. Detta konungarike blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
