Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aun, den svensk-norska unionen
79
visserligen genom freden till Sverige afträdt, men däraf följer icke,
att norrmännen voro att betrakta som svenska undersåtar. Tvärtom
är det af fredens öfriga bestämmelser (Art. IV och VI) klart, att
norrmännen kunde kallas undersåtar i förhållande till Sveriges konung
endast »i hans egenskap af konungariket Norges suverän», eller emedan
han genom freden blef Sveriges och Norges konung. Häri ligger
visserligen icke, att Norge skulle tillhöra Sveriges konung personligen,
men däri ligger, att deu rätt, Sveriges rike genom Kielfreden
förvärfvade, icke sträckte sig längre än till att med sig förbinda
konungariket Norge som en politisk enhet. Af hvad art denna förbindelse
skulle blifva, är icke i freden bestämdt och borde icke där bestämmas,
om man ej ville göra Danmarks konung till garant af
forenings-vilkoren.
Följande afdelningar af författarens afhandling upptagas af
bevisen för att konungen i egenskap af svenska statens representant
sökte göra sina rättigheter till Norge gällande och att han äfven i
denna egenskap slutligen genomdref dem. »De former», säger förf.,
»som härvid användes, betingades stundom däraf, att den styrande
personalens medlemmar tidtals vistades på skilda orter, någon gång
ock af förhållanden, som ej äro till alla delar utredda, men detta
hindrar ej, att det sätt, livarpå konungens beslut i nu ifrågavarande
fall fattades och utfärdades, i allmänhet med fullt tillräcklig tydlighet
vittnar därom, att det var å svenska kronans vägnar, såsom utöfvare
af svensk regeringsmakt, som han därvid uppträdde». Det vill synas,
som författarens bevisföring äfven i detta stycke är tillfyllestgörande
i hvad angår unionens förberedelser, ehuru han understundom slår
öfver och upptager som bevis för unionens statsrättsliga innebörd eller
uppfattningen däraf från svensk sida sådana provisoriska svenska
regeringshandlingar, som endast af den grunden kunde af svenska
regeringen handläggas, att Karl XIII ännu icke hade något norskt
statsråd att tillgå, och som måste af svenska regeringen utfärdas,
sålänge unionen ännu ej kommit till stånd, i enlighet med Sveriges
rikes på Kielfreden grundade anspråk. Så är fallet med Karl Johans
utnämning till generalissimns öfver Norges krigsmakt (sid. 39), Essens
utnämning till generalguvernör (sid. 37), beslutet om det edsformulär,
efter hvilket norska matroser, öfverförda från Holland till Sverige,
skulle Bilägga trohetsed till Karl XIII (sid. 38) m. fi. Utfärdandet
af fullmakt för Karl Johan att vara generalissimus öfver Sveriges och
Norges krigsmakt (sid. 115) var ett geinensamhetsärende, for hvars
behandling ännu vid den tid, då fullmakten i svenskt statsråd beslöts
d. 25 oktober, ingen form blifvit bestämd. Fullmakterna för
kronprinsen att öfva kunglig makt och myndighet i Norge och att
upplösa stortinget (sid. 114—116) voro uteslutande norska ärenden.
Grunden till att åtminstone den ene af dem icke dcssmindre blifvit
i svenskt staUråd uppvisad och bägge af t. f. hofkansleren
kontra-signerade synes mig ligga däri, att de blifvit fore konungens
erkännande utfärdade, och däruti att intet norskt statsråd fans i
Stockholm. Då förf. i den omständigheten, att nian i den första fullmakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
