Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FBIX8, KB1K OXENSTIERNA
5
lighet». Redan 1652 hade emellertid den bekante holländske
diplomaten v. Beuningen infunnit sig i Stockholm; förhandlingarna med
honom, hvari Erik O. nästan hela tiden deltog, hade i böljan en
öfvervägande politisk karaktär — kriget mellan Nederländerna och
England hade just utbrutit, och holländarne begärde hjälp —, men
rörde sedan egentligen handelsfrågor. Det engelskt-svenska fördraget
väckte naturligtvis hans synnerliga missnöje, och han lemnade Sverige
utan att ha nått något positivt resultat.
I aug. 1654 afled Axel Oxenstierna, och Erik blef hans
efterträdare. Nu vidtager det betydelsefullaste skedet i Erik 0:s lif, då
han såsom rikskansler vid Karl Gustafs sida leder Sveriges öden och
ingriper i den allmänna europeiska politiken. I mars 1655
sammanträdde riksdagen, och vigtiga frågor skulle afgöras: Kronans finansiella
ställning måste förbättras, och riktningen af Sveriges utrikespolitik
angifvas. Erik O. deltager på ett ledande och bestämmande sätt i
förhandlingarna både inom rådet och vid riksdagen. Han framlägger
förslag för rådet, uppläser den kungliga propositionen, håller tal till
och underhandlar med de särskilda stånden och sekreta utskottet o. s. v.
Vid riksdagen 1650 hade han uppträdt såsom en bestämd
motståndare till reduktionen, men nu voro hans åsigter mera moderata. Han
insåg, att något måste göras, och förordar själf reduktion af omistliga
gods, allodialrättens upphäfvande och afskaffande af expektanser, men
motsätter sig i det längsta fjärdepartaräfsten, emedan »konungens hand
och segel äro fundamentet till alla riksens försäkringar»; han ville
hällre fylla bristen medelst en kontributiou, hvilket däremot flertalet
bland rådet och adeln ansåg betänkligt, såsom stridande mot adelns
privilegier, och i denna punkt lyckades han ej häller genomdrifva sin
mening.
Hvad utrikespolitiken angår, finner man af rikskanslerens
uttalanden i rådet och sekreta utskottet, att han ansåg faran för anfall
vara öfverhängande, och att man därför hällre borde själf välja en
lämplig tidpunkt att börja kriget, än vänta, till dess fienden blefve
färdig, och under tiden vidtaga dvrbara försvarsåtgärder, hvilket i alla
händelser vore nödvändigt och knappast kunde låta sig göra utan
vidsträcktare reduktion, än han ville vara med om. Landet, som skulle
angripas, var enligt Erik 0:s mening utan all fråga Polen, hvarest
tillståndet var bedröfligt, och som ultimatum borde man fordra icke
blott afsägelse af anspråken på Sveriges krona och på Livland, utan
äfven Preussens afträdande. Detta sistnämda, Preussens eröfring, lär
ha varit själfva kärnpunkten i Erik 0:s politik; det är den gamle
rikskanslerens idé, som sonen vill förverkliga. Konungens planer
öfverensstämde tämligen nära med kanslerens, men voro väl dock
något mera äfventyrliga och högtflygande. Emellertid höjdes flere
röster för freden både i rådet och sekreta utskottet, och goda skäl
anfördes, men slutet blef, att alltsammans öfverlemnades till konungens
»nåd och betänkande», d. v. s. kriget var beslutadt. I sista stund
och i själfva verket för sent anlände en polsk ambassad till
Stockholm. Underhandlingarna leddes af rikskansleren och fortsattes äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
