Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
STRÖDDA MEDDELANDEN OCH AKTSTYCKEN
sarinnan Katarina ej ville komma det franska konungadömet till hjälp,
hade jakobinerna intet att frukta. »Ingen har bättre bevis på denna
oskadlighet än jag», säger d’Escars. Med liflig ovilja omtalas
konunga-mördarnes lindriga straff. Särskildt om Ribbing yttrar författaren sig
med bitterhet.1
Det nya systemet efter Gustaf III:s död blef snart nog outhärdligt
för den ifrige rojalisten. Han protesterade mot erkännandet af
konventets sändebud Verninac; men ehuru man syntes fästa afseende vid denna
protest, märkte han snart nog, att de franska »jakobinerna» ej saknade
sympatier bland den nya styrelsens män. Äfven till ryske
ambassadören Stackelberg, sin naturliga bundsförvandt, kom han i spändt
förhållande, dels därföre att han genomskådat Rysslands tvetydiga
politik, dels till följd af en lifligt skildrad tvist af enskild
beskaffenhet uuder de sommardagar, då d’Escars och Stackelberg båda voro
hertigen-regentens gäster på Drottningholm.
Bland dennes nya omgifning hade han inga v&nner. Armfelt och
Taube voro borta, och utgången af det korta fälttåget i Champagne
uppfuttades af den nya styrelsen alldeles icke som en olycka. Det
var endast den unge konungen och hans guvernör (»Guldenstorp»!)
som visade honom och den sak, han skulle verka för, någon sympati.
Af fröken Rudenschöld fick han förtroenden om Armfelts öde och om
hertigens älskogsförföljelser mot henne själf. I vredesmod utfor han
en gång i hofkretsen i bittra ord mot de svenska adelsmän, som visat
sig otacksamma mot det legitima Frankrikes sak. »Jag vill blott önska,
utropade han ironiskt, att den nya republiken tnå fortsätta att betala
till Sverige samma subsidier som monarkien, och att den svenska
adeln må fortfarande få öka sin förmögenhet ined franska penningar,
liksom under edra riksdagar ända sedan 1756!»
Omsider i november 1792 lemnade d Escars Sverige. De franska
prinsarna, hans principaler, hade nu alldeles försvunnit från
händelsernas skådeplats och lefde undangömda i landsflykt; deras tillstånd
att. lämna sin beskickning kunde och borde han icke afvakta. Han
reste samtidigt med Toll, då denne skickades i sin landsflykt till
Warschau, gästade honom på Beckaskog och företog i hans sällskap
öfverfarten från Ystad. — Vintern 1792—93 tillbragte han i Wien,
hvarifrån han någon gång lät tala om sig i diplomatiska depescher,1
samt bosatte sig Bedermera, såsom nämndt är, i Berlin.
Med skildringen af det mer än årslånga vistandet i Sverige slutar
den sammanhängande följden af dessa memoirer.
Geffrov, som först fäst uppmärksamheten på dEscars’ memoirer,
kallar, kanske ej fullt rättvist, d’Escars för en af kontrarevolutionens
1 »Helas! n’ai-je pas rencontré des yrni eet inf&me Ribbing, que lea Francis
et les Fran^aises non moins infAuies ont accueil]i et noramc le beau régicide,
lorsque la place Louis XV fumait encore du sang de Lonis XVI et de Marie
Antoinette.»
a Se L. v. Engeström, Minnen, I, 208.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
