Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTECKNING All OM LAPPMARKEN’
231
»efterlefva och bruka sina förfäders vana, oaktadt hvad högre
eller lägre öfverhet i detta mål nu eller framdeles honom
förbjudande.-; varder».
Tingsrätten dömde honom ined stöd af 2 Mos. Bok, 22 kap.
och 5 Mos. Bok, 13 kap. samt Vesterås Ordinantie af år 1527
och den i Örebro utgifna af år 1586 till döden. Svea hofrätt
fastställde domen d. 26 apr. 1692 och skulle han halshuggas och
tillika med de träafgudar han brukat och spåtrumma» och den
tillhöriga redskap k båle brännas.
Församlingens pastor, Petrus Noræus, fick nu uppdrag att
bereda mannen till döden och kom med honom därhän, heter
det i den berättelse konsistorium d. 4 apr. 1693 härom afgaf
till K. M., att »han kunde rent läsa sina fem kristendomsstycken,
vackert gjorde reda för sig om sin salighets grund, kunde ångra
och bekänna sina synder». När han kom till rättareplatsen och
hans träafgudar lades å båle och brändes i hans åsyn, frågade
prästen, hvad ban tänkte om allt sådant. »Hvad skall jag tänka»,
sade han, »jag är ju ren från mina synder»; sedan undfick han
Herrens nattvard och steg på bålet, ropande på sitt språk:
»Jesu, walda ialle ininun siulo», d. v. s. »Jesu, tag nu min själ»!
Konsistorium tillägger, att han med en undersam frimodighet
undergick döden. <Så mycket fördenskull hans själasörjare af
hans gudeliga åthäfvor och bekännelse kunnat förstå, vore ban
förvissad, att denne lapp dog såsom en salig man och att detta
exempel skulle vara andra afgudadyrkare och slika syndare till
märkligt eftertryck och skräckelse».
Den skräck detta straff injagade hos lapparne, hvilka
sammankallats for att öfvervara exekutionen, gjorde visserligen att det
uppenbara afguderiet stäfjades, men i hemlighet bedrefs det dock
fortfarande. Superintendenten i Hernösand, Mathias Steuchius,
skrifver härom till K. M. d. 12 nov. 1719 följande: »Lapparne
vandra ännu, Gudi klagadt, till större delen i ett groft mörker».
Kyrkoherden i Torneå, Henrik Forbus, aflät ock i detta ämne
till K. M. en skrifvelse år 1727 d. 29 mars, ur hvilken skrifvelse
följande må anföras:
»Inför K. K. M:ts kongl, tron medelst denna lnin underdåuigste
skrift att framträda föranlåtes jag af det farliga afguderiet, soln i
lappmarkerna ännu högst beklagligen öfvas skall, hvilket allt till
denna tiden varit sä doldt och lönt hållet, att ingen annan än
lapparne sjelfve afvetat, men nu genom Guds nåd börjat komma i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
