Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260
s. j. boethius
dödsbo egt rum, och därför måste hvarje försök att undantränga
honom blifva fruktlöst. Detta och intet annat utgör förklaringen
till det oinskränkta ständervälde, som grundlades 1719. Under
öfverläggningarna oin det nya statsskicket åberopades nästan
aldrig exempel från andra länder1 — hvilket däremot
naturligtvis ofta bort ske, om sådana varit rättesnöret — och ännu
mindre förekommo några försök i den franska revolutionens stil
att ur allmänna principer framkonstruera en allmängiltig
samhällsteori.2 1719 års ständer stodo helt och hållet på den
nationella erfarenhetens mark. Häri låg deras styrka, men också i
viss mån deras svaghet. De förkastade rådsväldet och den
oinskränkta konungamakten helt enkelt därför, att Sveriges historia
lärt dem att inse vådorna af dessa styrelsesätt, men därför att
denna historia ej gaf dem någon sådan lärdom ined afseende på
riksdagen, upprättade de ett ständernas envälde, soiu sedan
befanns lika farligt för rättssäkerheten soin något kungligt.
Äfven härvid spelade den konservativt-byråkratiska
tendensen in, ty denna gjorde sig lika mycket gällande hos dem, som
gåfvo statsskicket dess slutliga form, som hos de första
förslags-ställarne. Skillnaden var blott den, att, da de sistnämnde sökte
den garanti för ämbetsmannaväldet, som ansågs behöflig utöfver
hvad själfva författningen i detta hänseende presterade, i en
själfständig rådsmakt, sökte de förra en sådan i ett oinskränkt
ständervälde, och onekligen valde de på grund af riksdagens
dåvarande sammansättning, åtminstone skenbart, det verksammaste
medlet, ty af de 3 stånd, som under Frihetstiden blefvo de
egentligen »inaktegandet, bestod adeln nästan helt och hållet af
ämbetsmän (civila och militära), presterna voro också ett slags
sådana, och inoin borgareståndet hade borgmästare och rådmän
ett afgörande inflytande.3 l själfva verket sköt man dock öfver
1 Sn vidt jag kunnat finn», anfördes sädana endast en gäng på riddarhuset
till stöd för att en bestämmelse borde inflyta i den nya grundlagen — ifråga om
utnäinningsrätten till ämbeten (Kidd o. Adelns prot. I s. 41).
1 Härined afses naturligtvis förhandlingarne ]ià riksdagen; att under de
förberedande arbetena på det nya statsskicket hänsyn togs både til] utländska
exempel och rådande statsriittsteorier, är redan framhållet, men, som jag sökt viaa,
skedde detta endast för att erhålla stöd för åsikter, till hvilka man på en annan
väg kommit. Silvii hufvudargunientation mot enväldet är en skildring af dettas
skadlighet för rättsordningen, åt hvilken erfarenheten från Karl Xll:s tid tydligt
g.fvit färgen, och denna erfarenhet var också den egentliga driffjädern hos Ribbing
och Gylleocreutz. Kiksdagsmajoriteten gick blott ett steg längre tillbaka än de
gjort, i det den lät sig bestämnias äfven of erfarenheten Iran rådsväldeU tid.
3 Borgmästarne ensamma plägade utgöra omkring hälften af ståndet. Jmfr
Malmström, »Om ämbetsmännens ställning till riksdagen under Frihetstiden»
(Smärre skrifter s. 1ÖW). Jmfr ock Hjärne a. a. ss. 709 o. f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
