Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
S. J. BOETHIUS
denna, och man har ansett detta innebära, dels att all
själfstyrelse då saknades, dels att Frihetstidens författning hvilade pa
en centraliserad förvaltning. Det sistnämnda är till en början
ett misstag, beroende däraf, att inan ej tillräckligt beaktat den
egendomliga karaktären af vår ämbetsförvaltning under denna
tid. Den osjälfständiga ställning gent emot regeringen, som man
plägar förbinda med begreppet statstjänst, existerade i själfva
verket ej för de svenska ämbetsmännen under Frihetstiden. En
orsak härtill var redan återupplifvande! och betryggandet af de
fasta förvaltningsformerna från Karl XI:s tid, men vidare
medförde ämbetet till följd af innehafvarens oafsättlighet för denne
nästan samma själfständighet som besittningen af ett jordagods,
och denna tids egendomliga, på förslag af vederbörande
myndigheter och objektiva meriter grundade liefordringslagstiftning gjorde
de dåvarande ämbetsmännen äfven med afseende på deras
befordran så godt som oberoende af regeringens ynnest. Sedd i
sammanhang med författningens allmänna karaktär, blir därför
denna befordringslagstiftning, som kulminerade i det s. k.
tjänstebetänkandet, mindre orimlig än den i och för sig var, och därför
fanns det knappast något, som för Frihetstidens statsskick var
mera betänkligt, än när ständerna företogo sig att med
genombrytande af den lagstadgade befordringsordningen själfva
tillsätta ämbeten, ty därigenom hade förvaltningen kunnat blifva
beroende af den herskande riksdagsmajoriteten, d. v. s. just
centraliserad. Lyckligtvis var detta dock i det stora hela
undantag, och i allmänhet berördes därför ej den egentliga
förvaltningen af de politiska partiväxlingarna, hvaraf följden blef att
den fortfarande kunde verka efter fasta rättsnormer och ej efter
partihänsyn.
Men ej nog med att Frihetstidens fasta ämbetsmannavälde
sålunda med afseende på förvaltningens förhållande till
centralmyndigheten åstadkom det negativa resultat, för hvars ernående
inan plägar fordra, att parlamentarismen skall kombineras
ined själfstyrelse; det åstadkom äfven positiva sådana.
Frihetstidens Sverige var nämligen ej en fri stat enligt modernt
mönster, d. v. s. en sådan, i hvilken — trots alla af praktiska
skäl gjorda restriktioner — blotta egenskapen af medborgare är
den egentliga grunden för de politiska rättigheterna. Det var
ej genom att tillhöra svenska folket i allmänhet, som man där
kunde erhålla aktiva politiska rättigheter utan därtill fordrades,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
