Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pb1bbam, berichtf des kais. qesandten fbanz von likola 31
omtalar också flere gånger — äfven detta för att väcka Österrike ur
dess lugn, och därföre betonande lösa rykten — att för den svenska
konungen hägrade kejsarkronan såsom mål, och för att vinna henne
vore han i stånd till de djärfvaste beslut.
Såsom en missuppfattning, lätt förklarlig genom svenskarnes vana
att allsidigt dryfta sina planer, torde Lisolas meddelande böra anses,
att i slutet af 1655 funnos i svenska högkvarteret tre partier. Alla
voro därom ense, att Sverige borde fortsätta kriget, äfven sedan
Preussen intagits. Meningsskiljaktigheten gällde den fiende, mot
hvilken vapnen skulle riktas. Några ansågo, att man borde anfalla
kejsaren för att vara säker om de besittningar i Tyskland Sverige
redan erhållit Andra ville, att man skulle vända sig mot Ryssland.
Detta företag ansågs såsom det lättaste, ty ryssarne skulle ej motstå
en Begervan, vesterländsk här. Däremot vore nyttan af en utvidgning
på Rysslands bekostnad tvifvelaktig. Slutligen var det ett parti, som
önskade krig mot Danmark för att af denna makt skaffa sig vissa
fördelar för den svenska handelns utveckling.
Lisola berömmer den svenska hären, men återkommer ofta till
att Sveriges makt, oaktadt denna förträffliga här, ej var stark till
följd af den stora bristen på penningar, hvilken ej undgått hans
skarpa blick.
Angående krigshändelserna är att märka Lisolas rapport af den
8 april 1656, som lämnar en kortfattad, men intressant framställning
af Karl Gustafs krigsrörelser i södra Polen, Bamt rapporten af den
3 juni s. å. öfver tillståndet i det af polackarne belägrade Warschau.
Lisolas meddelanden hafva emellertid sin största betydelse i de
upplysningar de lämna om underhandlingarne mellan Sverige och
Österrike. De komplettera Pufendorffs histora och måste blifva en
väsentlig källa för alla kommande framställningar af de nämnda två
Btaternas förbindelse mellan 1655—60.
Karl Gustaf hade i förstone varit orolig för, huru kejsaren skulle
upptaga hans infall i Polen och hade genom vidlyftiga skrifvelser
BÖkt tvda allt till det bästa. Kejsarens fredliga hållning var likväl
egnad att lugna hans farhågor, och han mottog följaktligen Lisola
med öfverlägsen likgiltighet.
Denne började dock genast efter sin ankomst till det svenska
högkvarteret bearbeta sin regering för ett mera energiskt ingripande.
Han påpekade kurfurstens af Brandenburg vacklande politik, och
kejsarens plikt vore att medla mellan de krigförande makterna.
Hans framställningar beaktades först på senhösten 1655, då Karl
Gustaf underlagt sig, snart sagdt, hela Polen. Kejsaren beslöt sig då
för att afsända grefve Pöttinger såsom ambassadör, med uppdrag att
förmå Karl Gustaf antaga Österrike såsom medlare.
När Pöttinger i slutet af januari 1656 kom till Preussen, var redan
kurfursten af Brandenburg vunnen för Sverige, och Karl Gustaf visade
ingen böjelse att lyssna till ambassadörens andraganden. Pöttinger
synes ägt hvarken större förmåga eller intresse för sitt uppdrag.
fläns rapporter till kabinettet i Wien lämna därföre inga upplysningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
