Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
öfver81kter och gran8kningar
Deu kärlek till norden och dess forntid, som är ett så
genomgående drag hos Grundtvig och hans meningsfränder — såsom
Rosenberg m. ti. — förledde dem att i viss mån stanna kvar på denna
ståndpunkt. Grundtvig tror orubbligt på folkets förmåga att genom
århundraden bevara långa dikter i minnet, och han har därför ingen
svårighet att förlägga den ojämförligt största delen af våra s. k.
folkvisor — äfven de i våra dagar upptecknade — till 1100- och
1200-talen. Han lockas ofta till de mest halsbrytande antaganden för att
af en fullt romantiserad ballad, hvilken händelsevis råkat upptaga
namnen Valdemar eller Esbern Snare, göra ett stycke dansk historia
i folkviseform, och anledningen till dessa vågade historiska
kombinationer är icke svår att gissa; genom dem lyckas författaren också
uppvisa det nordiska folkets förunderliga förmåga att troget bevara
sånger, hvilka diktats redan en fem eller sex århundradeu tillbaka i
tiden. Denna tendens hos Grundtvig gör, att han knappt med önskvärd
skärpa skiljer på nytt och gammalt; för honom tillhöra med få
uudau-tag alla våra folkvisor medeltiden, och äfven deu senast upptecknade
visan betraktas af honom i främsta rummet såsom en medeltidsdikt,
på hvilken väl något af den nyare tidens rost kunnat afsätta sig, men
som dock i det hela troget återger balladen, sådan den ljöd vid Valdemar
den stores eller Magnus Ladulås hof.
Rosenberg går ännu längre i sitt svärmeri för dessa dikter. För
honom är balladen i Europas öfriga land en frukt af de nordiska
vikingarnes diktande förmåga, och i sin frumställning af medeltidens
literatur upptager han visor, hvilka tydligen tillkommit i aldra
senaste tid. O in hans redogörelse för de uordiska balladerna — den
fullständigaste och i flera fall den bästa som hittills funnits — gälla
särskildt Steeustrups ord: »man har altfor meget betragtet deu liele
Viseskat som en fielhed, der vel lod sig dele efter Emner, men ikke
efter Tilblivelsetid, saaledes at de ældste og de nye Elementer lode
sig udskille fra hinanden».
Steenstrup däremot ser denna balladliteratur med historikerns och
filologens blick. Hau har ingen älsklingssats, som han ined mer
eller mindre lödiga medel vill bevisa, utan han föredrager en från
alla förutfattade meningar frigjord undersökning af det föreliggande
materialet. Det är en sats, hvilken ofta återkommer i hans arbete
— en sats, hvilken inom filologien och deu historiska forskningen
länge varit erkänd, ehuru man beträffande folkvisorna så godt som
ignorerat den — »at et Aktstykkes Ålder far st og fremmtst bestemnus
efter den Tid, da det for förste Gang fremtrieder.......Hvis
Forholdet ikke var det, at vi have været vante til at betragte
Folke-viserne som eu tæt Hob, tilhørende en Tradition, der gaar tilbage
til Middelalderen, uden at det var os muligt at skjelne mellen) Fjernt
og Nrermere, Garomelt og Nyt, vilde vi jo dog aldrig have antaget
en Kilde for at være et halvt Aartusinde gamrael, som bærer
Aars-tallet 1732». Finnas således inga Bärskilda skäl att gifva eu dikt
högre ålder än den älsta bevarade handskriftens, måste vi låta oss
nöja med deu där gifna tidsgränsen. Steeustrups uppgift är nu att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
