Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS VON OELREICH SÅSOM CENSOR LIBRORUM 137
Och vidare hade Oelreioh aldrig, såsom han påstod, varit
förordnad till præpositus vid kgl. biblioteket. Kollegiet ans&g denna
tupplysning ej böra verka någon ändring i det redan upprättade
förslaget, »hälst det vore nogsamt bekant, att professor Oelreioh
är en mycket lärd man», men hos rådet fick saken en annan
utgång. Benzelstjerna erhöll’ platsen, vare sig nu det var d$t
omtalade förhållandet eller hans större meriter, som gjorde stag
i saken. Nio år senare hade Oelreich bättre lycka. Medsökande
var då bl. a. Olof Dalin.1
För censorsämbetet v^r Oelreich i fråga om nödiga
kunskaper väl utrustad, men han var ingalunda i besittning af den
försiktighet och takt, som voro ej mindre nödvändiga. Ämbetets
art gaf lätt anledning till tvister med både öfverordnade
myndigheter och författare eller förläggare, och Oelreich var ej den,
som vinnlade sig om att förlika de olika intressena. De
stigande anspråken på en utvidgad tryckfrihet, hvilka både
tidsandan och regeringssättet bidrogo att framkalla, gjorde jämväl
censurens handhafvande vanskligare än tillförene. Oelreich hade
nog också sympatier för en frisinnad tolkning af de förordningar,
som skulle tjäna honom till ledning, men han hade, såsom vi
framdeles skola se, ofta äfven andra, mindre oegennyttiga skäl
till att gifva skriftställarne så fria tyglar, som han möjligtvis
tordes. Den öfversikt af han verksamhet såsom censor, till
hvilken jag nu öfvergår, kommer ock att till största delen bestå
af en skildring af alla de tvister, som uppstodo på grund af
hans sätt att handhafva sitt ämbete. Jag faster mig då först
vid åren 1746—1754.
I likhet med sina företrädare och oftare än dessa kom
Oelreich i delo med prästerskapet. Ett bland censorns åligganden
var att tillse att icke förgriplig literatur spreds bland
allmänheten genom bokauktioner, och Benzelstjernas journal erbjuder
1 Vid förslagets upprättande V? 1746 beslöt kanslikollegiet, att censor ej
skulle, såsom i synnerhet i äldre tider varit brukligt, afge något närmare
omdöme om skriften i fråga, utan inskränka sig till att skrifva »Imprimatur» på
manuskriptet. Det hade nämligen inträffat, att allmänheten funnit censorns
loford obefogade, och kollegiet sålunda blifvit »exponeradt». — Först 28/4 1749
beslöts, att på hvarje tryckt skrift skulle utsättas ordet »Imprimatur» jämte
censorns namn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
