Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS VON OELREICH SÅSOM CENSOR LIBRORUM
153
anse, att censorn skulle vara till gagn, om hans verksamhet
inskränktes till att hafva uppseende öfver, att en likformig ortografi
iakttoges, öfver utifrån inkommande böcker, öfver biblioteken i
riket, och att »utgifva ämnen till utarbetning samt efter
beskaffenhet och omständigheter därvid välja snillen», o. s. v.
Hade Oelreich verkligen med sin verksamhet såsom censor
haft till ändamål att göra sysslan öfverflödig och främja
tryck-fribetens införande, då hade han väl icke så segt hållit fast vid
densamma, utan fastmer följt den uppmaning, som den bekante
Anders Chydenius stälde till honom, att liksom Englands siste
censor Maboth själfmant nedlägga sitt ämbete. Oelreich skulle
därigenom »göra sitt namn ej mindre lysande, än då han till
hela nationens märkliga förmån och sig till odödlig ära rifvit
den förlåt, som länge nog stått och skymt för de ljus, hvilka
redan börjat upplysa».1
I sitt betänkande af ofvanstående datum, hvilket är uppsatt
af Chydenius, uttalade utskottet såsom sin åsikt, att svenska
litteraturens tillväxt under de sistförflutna åren snarare kommit
af lindring i censuren än af den granskning, som den där
underkastats, och slöt med att föreslå, »att censuren eller
censorsämbetet såsom onyttigt, onödigt och skadeligt hädanefter alldeles
måtte upphöra».2
Utskottets åsikter vunno genklang inom deputationen såväl
som inom stånden. Prästerna lyckades genomdrifva, att censuren
bibehölls för skrifter, som rörde religionen, men för öfrigt
uttalade sig riksdagen för en vidsträckt tryckfrihet, hvilken ock
påbjöds genom förordningen af d. 2 dec. 1766.
Sedan censuren sålunda blifvit upphäfd, och med densamma
sportlerna försvunnit, kunde utsikten till fortsatta trätor med
konsistorierna ej ensamt hålla Oelreich kvar vid censorsämbetet.
De få kvarstående därmed förenade sysslorna3 öfverlämnades af
Kgl. Maj:t d. 11 nov. 1767 till Wilde.
Af sina vänner i mössrådet blef Oelreich kort därefter ensam
uppförd på förslag till den ledigvordna presidentstolen i kommerse-
1 Under öfverläggningens fortgång förebrådde Chydenius OelTeich, att han
undertryckt en kritik af ett projekt till en tjänstehjonsförordning och ett arbete af
kgl. rådet E. Ehrensteen. Oelreich svarade att den förra innehållit personliga
anfall på författaren, och det senare farliga snveränitetsprinciper
2 D. l*/i2 1765 hade utskottet afgifvit ett jämväl af Chydenins författadt
betänkande angående tryckfriheten.
3 Egentligen blott afgifvande af yttrande om sökta bokprivilegier.
Hist. Tidskrift 1893. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
