Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
ÖFVERSIKTEN. OCH GRANSKNINGAR
Öfver hufvud taget tyckes denne konungs yttre politik utmärka
sig för samma opålitlighet som hans inre. Åren närmast efter Heil^
bronnkonventet ändrar Karl politik. Johan Oxenstierna och Skytte
sändas till England med anhållan om förbund, men konuugens
ständiga svar är en yrkan på snar fred, på samma gång han nu plägar
underhandlingar med Spanien och kejsaren om Pfalz’ restitution.
Denua omsvängning får dock ej anses hafva upphört i och med de
underhandlingar, som Karl, då kejsaren fordrade ett engelskt-österrikiskt
förbund, kort därefter plägade med svenskarne, i det han till Sverige
skickade det ena sändebudet efter det andra. Ty att dessa
underhandlingar ej voro allvarligt menade, framgår — såsom förf. påpekar —
redan däraf, att alla dessa sändebud voro personer af låg
samhällsställning och utan större politisk betydelse; underhandlingarna voro
alltså endast företagna för att öfva ett tryck på kejsaren. Att
England denna tid betraktades med misstänksamma ögon af både Sverige
och Frankrike, bevisas också däraf, att Richelien 1637 stod i begrepp
att sluta ett för Frankrike synnerligen ofördelaktigt förbund med
England af fruktan, att denna makt eljes skulle helt och hållet öfvergå
på kejsarens och Spaniens sida. Förf:s uppfattning af den engelska
politiken under dessa år är ej fullt klar: han har, hvad beträffar
Karls allvar med den svenska underhandlingen, tämligen motsägande
uppgifter. Det synes oss, som man dock finner en röd tråd i kon.
Karls politik, om man fasthåller hans ensidigt dynastiska intresse: så
länge svenskarne voro herrar i Tyskland, d. v. s. före slaget vid
Nördlingen, vände sig hans blickar till dem, men efter denna tid
närmar han sig kejsaren, af hvilken han nu tror sig kunna vinna
mera. Detta kon. Karls närmande till de habsburgska makterna
gjorde emellertid, att man i Sverige sedermera ej byggde på någon
allians med England. Mau hade rätt däri, ty 1638 underhandlade
Karl med Spanien om ett förbund i syfte att utdrifva fransmännen
ur Tyskland.
Då svenska regeringen sålunda kommit på alltmer ovänlig fot
med den engelska konungen, väntade sig hans upproriske undersåtar
hjälp från Sverige. Sympatierna för skottames tilltag 1640 voro ock
inom regeringen stora, och man lofvade dem, att de i händelse af
behof skulle få skepp och ammunition från Sverige, men endast under
namn af köp. När danska kriget utbröt, ansåg svenska regeringen
lämpligt att afsända en beskickning till det nu sammanträdda »långa
parlamentet» för att hindra kon. Karl att understödja sin danske
frände. Parlamentet, som fruktade att Kristian, om han segrade,
skulle hjälpa kon. Karl, svarade med ett anbud om formligt förbund,
men sedan kriget slutat och då Frankrike misstrodde Sveriges
engelska underhandlingar, lät svenska regeringen till parlamentets
stora förvåning underhandlingen plötsligt afstanna.
Af särskildt intresse är förf:s skildring af Sveriges förhållande
till Karl II efter faderns afrättning. Drottning Kristina medlade
mellan Karl och hans skottska undersåtar i Breda 1650, och det var
genom hennes ministers kraftiga hjälp konungen kom till en dräglig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
